Sanningar om Israels ockupation

Nästan varje morgon läser jag den israeliska tidningen Haaretz engelska nätupplaga. Här blommar verkligen den israeliska demokratin. Här sägs sanningar som är nästan otryckbara i delar av västvärlden. Här förs en öppen debatt om den mörka framtid som väntar Israel ifall den extrema nationalismen fortsätter att stärka sitt grepp om landet.

För de skarpaste kommentarerna står ofta Gideon Levy. Han är en judisk intellektuell i den humanistiska traditionen från Martin Buber. Självrannsakan och vilja till samexistens över etniska gränser är hans signum. Han gisslar den regering som lett hans land till en växande internationell isolering.

Under det judiska nyåret i september 2007 skriver han en krönika med titeln ”5 767 års barn”. Han konstaterar att det gångna året varit ganska lugnt, relativt sett. Bara 457 palestinier och tio israeler har dödats. Lyckligtvis har inte ett enda israeliskt barn omkommit. Däremot har 92 palestinska barn fått sätta livet till. Ockupationen har firat 40-årsjubileum och ingen kan längre hävda att det bara är ett övergående fenomen.

Till Gaza har Gideon Levy regelbundet återvänt. Han har besökt den utarmade enklaven både före och efter de israeliska truppernas tillbakadragande men han beskriver förändringen som att fångvaktaren har lämnat fängelset och numera bevakar det utifrån. Den ekonomiska blockaden är ett vapenlöst övervåld och när detta inte räcker vräks tonvis av gjutet bly över en skyddslös civilbefolkning.

I en av krönikorna i den här boken hoppas Levy att Barack Obama ska visa sig vara en verklig vän till Israel, en som ser till landets långsiktiga bästa och vågar ställa krav på mänskliga rättigheter också för palestinierna. Det är en text som skrevs i november 2008 men de förhoppningar på USA:s nya ledare som det israeliska fredslägret hade då har nu förbytts i en trött resignation. Ännu en välmenande president har i god tid före nästa val gett upp. Hans medlare har begärt avsked. Lösningen på den konflikt som mer än något annat göder den internationella terrorismen får ge vika för inrikespolitisk taktik.

Ett öppet brev till den franska pseudofilosofen Bernhard-Henri Lévy är en av bokens avslutande texter. Den kan också ses som ett brev riktat till alla dem som klagar över en internationell ”demonisering” av Israel. Gideon Levy ställer en fråga och ger själv svaret: ”Demonisering? Kanske det, men den kan ju bekämpas genom att blockera Israels fienders ammunition. Hade det inte varit för blockaden av Gaza, eller ockupationen, hade det inte funnits någon anledning till demonisering.”

Kan det vara så svårt för demokrater och liberaler i andra länder att förstå detta?