Kompis med rockgudarna

”Det var speciellt.” Så svarade Christer Fuglesang på frågan hur det kändes då luftslussen öppnades och han för första gången svävade ut i oändligheten.

Lika svårt som det var för Fuglesang att sätta ord på sin rymdupplevelse är det stundtals för Anders Tengner, legendarisk chefredaktör för tidningen Okej, att beskriva sina känslor från åren tillsammans med hårdrockens fixstjärnor.

I memoarerna Access all areas ägnas stort utrymme åt knapphändigt redigerade utskrifter av gamla intervjuer. Frågor och svar om vartannat, där varje detalj tillmäts lika stor betydelse. Anders Tengner är kalenderbitare och samlare och verkar ha haft svårt att sortera. Men det finns guldkorn bland anekdoterna, som intervjun där Ozzy Osborne sorgset talar om sin alkoholism. Eller skildringen av medeltidsfesten på ett slott i Tyskland där Anders Tengner somnar under en intervju med Ritchie Blackmore.
 

Ofta är fanperspektivet och den storögda blicken hans främsta tillgång. Han är outtröttlig i sin iver att komma artisterna nära och oerhört distanslös på ett mycket charmigt sätt. Uteblivna biljetter till en Kisskonsert är ett ”krisläge”. Ett besök i den oansenliga hotellkorridor som en gång hyste Ian Paice trummor under Deep Purples inspelning av Machine Head är en ”exklusiv guidning på historisk mark.”

Och att bli god vän med sina intervjuobjekt behöver inte leda till sämre journalistik – för vem är mer skoningslös än ett besviket fan? Anders Tengner skäller ut Tony Iommi när Black Sabbath spelar i Sydafrika och tycker att ostronen som Scorpions bjuder på smakar kall snorloska.

Det är en mestadels bussig historia om tidens hårdrocksscen som rullas upp. På sina ställen – som när Rob Halford köper mjukglass i ett soligt Sommarstockholm – är det mycket långt från vansinnesrusen i böcker som Neil Strauss Mötley Crüe-biografi The Dirt.
 

En och annan bjudresa blir det förstås. Skivbranschen har en ständigt pågående fest och världsartisterna är tillgängliga. Anders Tengner promenerar obehindrat runt backstage under turnéerna och när han kommer till USA ringer han helt sonika upp skivbolagen, presenterar sig som reporter från en svensk poptidning och frågar om det finns några artister att intervjua. I dag ter sig frånvaron av grindvakter som en musikjournalistisk utopi. Nästan lika verklighetsfrämmande som den klassiska Svar Direkt-debatten där Siewert Öholm ondgjorde sig över hårdrockens våldsförhärligande texter.

I vår nypuritanska tid är det snarare sexinnehållet i åttiotalets Okejreportage som sticker ut. Men i ljuset av debatten om Egmonts satsning på könsstereotypa tweeniemagasin kan man fråga sig vad som är värst – en unisextidning med nakenbilder på Dag Finn och Sabrina eller en ”pysslig” tidning som enbart riktar sig till tjejer?

Anders Tengner är möjligen Sveriges äldsta tonåring, men vi behöver fler som han.