ÅSIKT

"Bortbytingen" Bergman

Ulrika Stahre om en så kallad tragedi

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Ingmar Bergman, fotograferad 1963.
Foto: Foto: AP
Ingmar Bergman, fotograferad 1963.

Dagens Nyheter ägnar i dag en fet förstasida och ytterligare fyra sidor i kulturdelen åt att förklara att Ingmar Bergman troligen inte var biologisk son till Karin Bergman. Ett byte ska ha skett på BB och Karin Bergman själv varit alltför sjuk för att förstå att det barn hon fött hade dött och det barn som i hast kommit till henne redan var någon vecka gammalt.

Nå, förvecklingarna i Dagens Nyheters långa reportage är många och krångliga och får inte plats här. Det intressanta är hur kommentarerna ser ut. Dels kallas det hela ”familjetragedi”, dels skriver filmkritikern Helena Lindblad att det är ”inte mindre än en världssensation. Ingmar Bergman, en bortbyting? Det låter som en trollsaga, men lär skicka chockvågor genom forskarvärlden.”

Verkligen?

Om historien är sann, och det utgår Lindblad ifrån, är Bergmans status som "bortbyting" för det första tämligen vag. Hans officiella och biologiska pappa tycks ha varit samma person. Han växte alltså upp med en biologisk och en social förälder. Som ganska många barn, får man säga. Att han inte visste om det, är också något han delar med många. Nämligen alla de som tillkommit med hjälp av donation, av ägg eller sperma. Eller alla de vars ena förälder i hemlighet gängat med någon annan än den andra föräldern. Siffrorna brukar variera på hur många som har en annan biologisk pappa än den de tror, allt mellan 7 och 15 procent.

Men denna värld är kanske främmande för DN Kultur. Lika främmande som den värld där föräldraskap framför allt är socialt och inte främst en fråga om könsceller. Helena Lindblad verkar på fullt allvar tro att de relationer Ingmar Bergman vuxit upp i, bearbetat och skildrat, på något sätt blir annorlunda för att han inte legat som foster och guppat i just den livmoder han ”borde” legat i.

Bortbyting är ett ord som kan lämna det svenska språket, så lastat av forna tiders skam som det är. Ja, det klingar saga. Och tragik. Bortbyting, oäkting, horunge. Det har funnits många namn för den som inte passar in i den klädsamma normen där biologin och det sociala eller officiella sammanfaller.

Personligen struntar jag fullkomligt i vems celler som byggde Bergman. Han formades, som alla andra barn, av sina erfarenheter och sitt sociala sammanhang.

Och det kan förvisso ha varit en familjetragedi. Den biologiska frågan är det inte.