ÅSIKT

... och ett hårt mansjag

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Édouard Levé (1965–2007.
Foto: Foto: P O L éditeur
Édouard Levé (1965–2007.

”Den tar så lång tid att läsa”, min kompis viftar med det 100-sidiga bokhäftet framför näsan på mig, ”för jag måste tänka igenom varje påstående ordentligt, om det gäller för mig också.”

Den franska författaren och fotografen Èdouard Levé (1965–2007) introducerades nyligen på svenska med boken Självporträtt, en lång listning av påståenden i första person. Några favoriter:

”En av mina vänner njuter av svek./.../ Enligt min åsikt är hålet den bästa delen på en strumpa./.../ Jag har inte missat något flygplan som sprängts i luften./.../ Jag har sett reklam för ett vegetariskt fordon./.../ Mina tillstånd av förälskelse liknar varandra, och liknar andras, mer än mina arbeten liknar varandra, eller liknar andras./.../ Jag trodde inte att jag kände till så många fakta angående mig.”

Självporträtt är en kedja av triviala och dödsallvarliga åsikter, egenskaper, minnen, vanor och varor. Det är en mycket motsägelsefull text, distanserad och intim på samma gång. Jaget, eller subjektet, eller egentligen texten, är så avklarnad att den ter sig övertydlig, och avvisar med samma gest som den delar med sig och bekänner.
 

Formen för texten blir också formen för människan som porträtteras, och kanske också hans omvärld – en löpande-band-värld, aggressivt ekonomisk och effektiv. Särskilt satserna som rymmer konsumentens ettriga tyckande bär på en gripande, samtida, stum tjatighet. Tycker jag, som heller inte känner till någon annan verklighet än den där produktiva världen.

Ett annat sätt att läsa Självporträtt på är i relation till traditionella självbiografiska projekt. Levé hanterar frågan om trovärdighet och sanning genom att slå den i småbitar. Eller: texten svarar på den, inte genom att övertyga, utan genom att reducera och koka ner. De sakliga satserna avslutas och lämnar över till ett nytt påstående, utan att något förföriskt berättande framträder. På så sätt en platt text – ett själv-porträtt.

Jag tänker att det är så här ett jag kan se ut. Att det är roligt och hemskt och briljant att Levé har gestaltat det med en så hård form.
 

Självporträtt kan alltså läsas med igenkänning för ögonen, som en gestaltande form, som en radikal självbiografi. I mitten av det 100-sidiga prosablocket finns också en plädering för Levés avskalade estetik ur ren praktsynpunkt: ”Jag är mer intresserad av vardagsspråkets neutralitet och anonymitet än av poeternas försök att skapa sitt egna språk, en saklig redogörelse anser jag vara den vackraste icke-poetiska poesi som finns”. I Levés fall tycker jag att det påståendet stämmer.

FAKTA

POESI

» Självporträtt

Édouard Levé

Övers. Kristoffer Leandoer

Pequod Press

Kristofer Folkhammar