Manskrisen

Halvvägs in i andra delen av Min kamp, som i dag utkommer på svenska, skriver Karl Ove Knausgård: ”[I]nte nog med att jag inte var en människa, jag var inte heller en man”. Och kanske är det här den del av det självbiografiska romanprojektet där kampen handlar som mest om just förmågan och rätten att vara man, med allt vad det innebär. Man kan göra barn, man kan göra stor konst och litteratur. Man är en solitär – suverän och ensam, narcissistisk och melankolisk.
 

Konstruktionen av, och hoten mot, romangestalten Karl Ove Knausgårds maskulinitet löper som en brinnande stubintråd genom dessa sexhundra, i långa stycken ursinniga, sidor. Prosan befinner sig, trots sin jakt på den tid som flytt, hela tiden i stark framåtrörelse – även när den förstorar och förlänger de allra minsta, mest triviala skeenden som bryggandet av en kopp te eller snöflingornas rörelser över en vintergata i Stockholm. Det här är ett skrivande som hela tiden måste fortsätta skriva. Här finns ett omtal om det maniska, lyckliga skrivandets förhöjning och samtidigt en känsla av att den här texten är själva jakten på samma rus av skärpa och mening.
 

En redan rätt omtalad och mycket talande, om än komiskt uppskruvad, scen är när Karl Ove hamnar på en kudde på Stadsbibliotekets golv, som deltagare i babyrytmik: ”genom att sitta där blev jag totalt oskadliggjord, fråntagen all värdighet, impotent, det var ingen skillnad på mig och henne bortsett från att hon var vackrare, och den utjämningen, följden av att jag hade gjort avkall på allt som faktiskt var jag, till och med min längd, och det frivilligt, gjorde mig fullständigt rasande”.

Efteråt rusar han in i ett antikvariat och köper böcker av bland annat Malaparte och Galileo Galilei, som för att genast höja potensen. För litteraturen och konsten utgör i den här boken själva manlighetens hemvist; den vida, fria och himlastormande rymd dit jaget hela tiden längtar.
 

Det som förhindrar vistelsen där är naturligtvis familjen: Karl Ove blir trebarnsfar och förväntas vistas i den trånga världen hemma, delta i de låga, vårdande och tråkiga sysslorna. Läsaren tvingas också vara där, instängd i köket eller fast på ett präktigt barnkalas fullt av föraktliga föräldrar och osäkra, hopfösta barn.

Knausgård är skicklig på fruktansvärt långa, detaljerade skildringar av förlopp, han briljerar med sin skarpa blick på mänsklig och materiell omgivning. Boken är full av iakttagelser som i samma sekund avslöjar det betraktade – exempelvis en arrogant medelklass-svensk pappa – och betraktaren. Hur jaget liksom befinner sig i en bur av aggressiv, självupptagen skam. I varje ögonblick dömande och värderande alla andra, men framför allt sig själv.
 

Ett vagare, men kanske större, hot mot romanjaget utgörs av själva nationen där han blir familjefar. I ”fittlandet” Sverige drar ”feminiserade” män omkring på gatorna med barnvagnar, man varken får supa sig redlös, skita i räkningarna eller säga neger. Allt är tyst och lugnt och kvävande tillrättalagt, borgerligt.

Ulf Lundell tatuerade in en mås på armen som en symbol för frihet. Karl Ove Knausgård skulle kunna ha en fjäderpenna. Draporna om Sverige och Stockholm gör att jag tänker mer på Lundell än på Proust när jag läser Min kamp 2, trots att de vida, snygga bågarna av tid finns där. Det som gör Knausgård intressantare än Lundell är inte bara att han är en skickligare stilist, utan också att Karl Ove faktiskt inte tar bilen ner i Europa när förälskelsens glöd falnar. Han stannar kvar hos sin stora, svåra kärlek Linda. Han hämtar på dagis, tillbringar ännu en själsdödande eftermiddag i lekparken. Och lyckas göra sina barn och sin fru till komplexa romangestalter; vackra, lysande projektioner.
 

Konstruktionen av mannen Karl Ove Knausgård är även utan de många hoten rätt skör. Det finns trots allt något lite armklent, vekt över en skrivande och läsande man som sysslar med det abstrakta. En av de viktigaste böckerna i Karl Oves liv heter Den brukne neses estetikk, skriven av vännen Geir. En avhandling om en boxningsklubb i Stockholm, en värld där ”manlighet, ära, våld och smärta” fortfarande står högt i kurs. Karl Ove tänker på det som en sorts undantagszon där samtiden inte trängt in, där det inte bara är möjligt, utan självklart, att verkligen vara i sin kropp. Erfara med den, tala med dess röst, se med dess blick. ”Det är i den all självständighet hämtar sin utgångspunkt. Även självständiga tankar.”

Romansviten Min kamp kan förstås ses som ett enormt arbete med att skriva den egna (mans)kroppens, röstens och blickens text. Det är en både våldsam och smärtsam, rentav aggressiv, litteratur. Men jag uppfattar den inte som något undantag från samtida värderingar, snarare är den avläsbar som ett tydligt uttryck för vår tid.

De reaktionära tankar om kön och autenticitet, romantiseringen av svunna tiders helighet och ursprunglighet, hyllandet av kanoniserad konst och litteratur, det konstfärdigt konstlösa och psykologiskt- realistiska berättandet, hatet mot det politiskt korrekta, fixeringen vid svensk och norsk vardag – alltsammans glider sömlöst in i det rådande.

Min kamp 2 passar alla som går omkring och är ”trötta” på så kallade ”språkexperiment” och på berättelser och erfarenheter som de inte kan känna igen sig i. Den självständigt tänkande majoriteten.