ÅSIKT

Ett slag för trummisarna

Trummisar – i bakgrunden.
Foto: Foto: STIG-GÖRAN NILSSON
Trummisar – i bakgrunden.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Vi kan kalla dem trummisar. De där musikerna som sitter längst bak, en meter bakom spotlighten och aldrig blir stjärnor, aldrig blir bjudna på filmpremiärer och som får sparken så fort de försöker skriva en låt.

De musiker som aldrig tjänar några större pengar på sin musik trots att de är helt oundgängliga. Tack och lov finns en organisation som skapats för att trygga deras ekonomi – Sami.

Sami är en upphovsrättsorganisation som samlar in pengar till musiker, inte till kompositörer. Vilket gör att även Roger Palm får några hundralappar om året för sitt magiska trumbeat på Dancing Queen och inte bara Björn och Benny. En av de finaste uppfinningar den svenska kulturlagstiftningen har.

Tyvärr har Sami förstörts.
 

Organisationens förre vd Hans Lindström tömde kassan på närmare 200 miljoner kronor genom att köpa fastigheter, spekulera och privatkonsumera. Vilket i sin tur lett till vräkningar, interna strider, stämningar, motstämningar och att organisationen mer eller mindre lamslagits sedan 2006. Den komplicerade skandalen har skildrats ingående i magasinet Filter (#19 2011) av Olle Niklasson.

I dag finns en möjlighet att lösa några av knutarna då Sami återupptar sitt avbrutna, konfliktfyllda årsmöte, där endast halva styrelsen fått ansvarsfrihet. Nu kräver Musikerförbundet bland annat att styrelsens sammansättning ändras så att fler popmusiker (som står för 80 procent av Sami:s intäkter) får plats i styrelsen.

Det är ett rimligt första steg mot att rädda Sami:s anseende. Och några trummisars pensionssparande.