Ett övergrepp

Mustafa Can har sex med Siv Jensen, det främlingsfientliga Fremskrittspartiets ledare. Åtminstone i litteraturen, i en novell på det norska förlaget Cappelen Damms gästblogg.

Siv Jensen jämrar sig och gnyr av njutning. Hon slickar i sig hans spermier – hans kurdiska muslimspermier – så glupskt, att hon gråter om hon missar en enda droppe. Han tittar på hennes bak och finner sitt eget bitmärke. Stort, rött. Hon har själv bett om det.

Det är satir. Kanske är Can, som Jonas Holmberg skriver i Expressen (30 juni), inspirerad av libellerna på 1700-talet, den franska traditionen att medelst sexuella grovheter förnedra sin motståndare.

Can är författare och novellen är litterär fiktion. Den handlar givetvis inte om den riktige Mustafa Can, han har bara lånat ut sig själv. Men för Siv Jensen spelar det nog ingen roll. För henne torde det vara omöjligt att tänka, att texten faktiskt inte handlar om henne.

Precis som många andra kvinnliga samhällsdebattörer har jag de senaste åren fått tusentals mejl och brev från män som skriver att de hatar mig på grund av mina åsikter om bland annat invandrare och mångkultur. Hundratals av de breven handlar om sex.

En skriver att han vill "knulla till käften på mig". En annan att han ska dunka sönder min livmoder, så att jag inte ska kunna "föda fler judebarn". I ett par månaders tid ringde en man klockan 17.50 varje dag när jag väntade på Uppsalapendeln, och onanerade mig i luren samtidigt som han stönade "Nu har du det skönt va, kommunistjävel".

Om du bara får lite kuk, och kuk på rätt sätt, skulle du ändra åsikt om muslimerna, Afghanistan, Jimmie Åkesson...

Det är "straffknullstänkandet": kvinnor kan komma till insikt om de blir påsatta. Innerst inne gillar de det, att bli knullade till sans och vett. Det är den sensmoralen som Can legitimerar: "Siv talade som mest insiktsfullt och politiskt passionerat när hon hade ena handen i fittan".

Ideologiskt står Mustafa Can och jag på samma sida mot Siv Jensen. Can tillhör dem som med intellekt har tagit upp kampen mot rasisterna, var helst som än dyker upp. Han har smulat sönder Siv Jensen jag vet inte hur många gånger och han har gjort det bra.

Nu reducerar han henne till ett underliv.

Kanske gör han det av en djupt känd frustration över den politik hon står för, och den känslan delar jag. Kanske vill han provocera med en text som är så medvetet dum, att den ska uppfattas som befriande.

Mig fyller den bara med känslan av att ha blivit utsatt för ytterligare ett övergrepp. Varje gång jag får ett brev från nån som har lust att göra nåt med mitt underliv fylls jag av känslan att jag får skylla mig själv som har så mycket åsikter. Novell eller mejl. Det spelar ingen roll.