ÅSIKT

Eviga ord

Magnus William-Olsson läser Roberto Bolanos samlade dikter

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Roberto Bolaño (1953–2003).
Roberto Bolaño (1953–2003).

Verkligt betydande romanförfattare har så gott som alltid ett starkt förhållande till poesi. Det beror på att poesi är den högsta av litteraturens former, åtminstone i den meningen att den – som Joseph Brodsky uttryckt saken – är språket i dess högsta potens. Språket när det betyder som mest och/eller som minst, när det är som mest kommunikativt och/eller som mest hermetiskt, när det är som skarpast och/eller suddigast, när det väsnas som mest och/eller är som tystast, etc. I förhållande till poesin är, kort sagt, alla andra sätt att språka lite lamare, lite blekare. Språkkonstnärer gör därför klokt i att öva sig i poetisk sensibilitet. När allt kommer omkring består också de mest formelartade genreromaner av språk och deras framgång vilar alltid på hur väl deras författare vet att förvalta detta faktum.

Roberto Bolaño, som vann sin senkomna och välförtjänta världsberömmelse som romanförfattare, såg sig själv främst som poet. Att han till slut växlade över till att skriva romaner berodde mest på att han var skyldig familjen att försöka tjäna lite pengar. Och så blev böcker som De vilda detektiverna, Monsieur Pain, En natt i Chile, Putas asesinas och inte minst den nyligen till svenska översatta 2666 skrivna.

Bolaño, född i Chile 1953, dog 2003 i den leversjukdom som drabbade honom i början av 90-talet. I mellantiden utvecklade han en febril produktivitet. Bland mycket annat hann han ställa samman sina gamla dikter, som dock publicerades först fyra år efter hans död under titeln Det okända universitet. Hela denna femhundrasidiga samling har nu Tranan givit ut i en mycket fin översättning av Anahí Giacaman-Ríos och Maria Nääs. Uppdraget var inte lätt, eftersom boken rymmer texter fulla av tidsbundna uttryck och slangord. Bolaño, som avgjort siktade mot evigheten, sökte aldrig det allmängiltiga, utan lokaliserade alltid sina texter, i rummet såväl som i tiden. I Det okända universitet, vars dikter framför allt är skrivna under 70- och 80-talen, slår tidsbundna uttryck och miljöer närmast nostalgiskt emot läsaren.

Det rör sig om texter som utan omsvep vill sluta sig till våra natt- och dagdrömmars bildvärldar. Febriga. Blixtrande. Sinnliga. Dansande som hägringar mellan fiktion och fakta, begär och materia. Bolaños dikter lyser upp och slocknar som nattansikten bakom tändstickslågor. Ofta hastigt erinrande om andra dikter, Catullus, Villon eller Burroughs. Alltid exakta i detaljen. Alltid med en snedblick på sig själva.

”Döden är en bil

med två eller tre avlägsna vänner”

Bolaños stil har en historia med (sur-)realismen. I sin mexikanska ungdom slöt han sig till infrarealismen, som han senare talade om som en inälvsrealism (realismo visceral) en estetik för det senkapitalistiska vålds-, informations- och njutningssamhällets marterade marginaler, bortom all anständighet och lag. I Det okända universitet, som ofta kallats Bolaños mest självbiografiska bok, träffar oss denna verklighet som små övergrepp. Njutbara, fruktansvärda, och ja – reala.

Jag kan inte förklara det bättre. Den som läst prosastycket Mexikanskt manifest kommer för alltid att minnas de ångande badhusen i Mexiko City, kompletta med hallickar, divaner, jointar, muralmålningar, njutning, kön, svett och ångest, som vore de liksom personligt upplevda, lika självklart instansade i hjärnbarken som dina klasskamraters nunor eller firmafesten som spårade ur.

Det är, tror jag, här Roberto Bolaños poetik har sin starkaste appell. Han skrev – också då ingen ville läsa eller ens publicera hans manus – för en publik som förväntade sig något annat än förströelse och bekräftade fördomar av litteraturen. I så måtto förblev han, trots att han som ung flyttade till Spanien, en latinamerikansk författare. Vårt dästa hörn av världen, som så lydigt odlar konsumtionen och den ljumma njutningen (må den sedan vara stoisk, epikureisk eller bara eskapistisk) som livsmening, har ju lagt ned alla förhoppningar och krav på att litteraturen kan förändra och lära oss något.

Men Bolaño visar oss, smärtsamt tydligt, varför det i alla avseenden, utom lydnadens, är bättre att ägna sitt snabbt flyende liv åt språket i dess hösta potens än åt Facebooksgluttande och sommardeckarskit. Att den som vill veta något om vad det kan innebära att vara människa, om förhållanden i den värld vi gemensamt bebor, om maktlöshet, njutning, minne och lycka, bör vända sig till poesin i Brodskys mening. Fast längtan till sådant vetande tycks, av poesiintresset att döma, vara fortsatt minimalt i själförträfflighetens EU-Sverige.

Men innan du återvänder till sommaren inredningspyssel eller till sällskapandet med din favoritsnut, tycker jag att du ska ta en grundlig titt på Nomaden här nedan. Förvissa dig om att du verkligen sett och försök sedan glömma honom, om du kan.

”Han själv. Utan armar.

Med öppen mun.

Vad i helvete försöker han tala om för mig?

Nomaden. Han utan hopp.

Med piktogram istället för ögon.

Med svarta historier istället för knän.

Lätt som vinden,

men han hatar vinden.

Vad i helvete försöker han tala om för mig?

jag hör bara det avlägsna ljudet från en teve.

Jag försöker bara sova eller läsa ifred,

men där är han.

Utan armar.

Öppen mun.

Och hoppar.

Från stekpannan till elden.

Från elden till stekpannan.”

Magnus William-Olsson