ÅSIKT

Ett ständigt bokskrivande

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Den värsta sommarplågan var länge detta outhärdliga behov av att skriva böcker. År efter år. Det gick aldrig över.

Ena året testade jag att skriva på mornarna. Klockan sex gick man upp och alla barn kravlade över en så fort man satte i gång Tandyn och började skriva. På 90-talet testade jag att skriva på kvällarna efter en massa rödtjut och pladder. Det var vissa dagar fan så svårt att förstå vad man skrivit eller ens tänkt kvällen innan.

Min mammas sommarplåga var att åka till sina gamla morbröder och städa. Det var på somrarna. Vi kom till ett underbart förfall. Mamma fick rensa upp ett kök där allt hunnit växa igen under vinter och vår, vrån där de spottade, pottorna där de pinkade, köket där de kunde sitta i timmar utan att säga ett ord.

Själv plågades jag av dessa ständiga böcker. Ett slags behov av att rensa upp i mitt eget underbara förfall som vuxit igen under vinter och vår. Nu är det över. Nu är det färdigrensat eller också håller jag hyfsad ordning under resten av året. Jag vet inte. Plågan har avtagit.

Jag är 58 år. Jag säger som den briljanta skulptören Louise Bourgeois som vid mogen ålder sa: ”Jag har inget jag måste göra, inga krav, inget att bevisa ... jag är fri”.

Det blev en massa magkatarranfrätta somrar och 36 skrivna böcker innan jag var färdig. 33 kom ut. Tre kom aldrig ut. Tur det, kanske. De var sannolikt de bästa.

Lars Anrell