ÅSIKT

Brett, smalt, högt, lågt?

Ulrika Kärnborg om hotet mot public service

1 av 3 | Foto: Foto: SVT
ROLIGA I EN MINUT Peter Settman och bröderna Olsson, deltagare i ” Minuten”.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

TV 4:s vd Jan Scherman rasade över TT:s intervju med kungen i våras. Ett världsunikt misstag kallade han den. Det gick knappast att frigöra sig från misstanken att Scherman skulle gillat samma intervju om det hade varit hans egen kanal som fått förhandstjing på den i stället för TT.

För den som lever i dagens mediala landskap är det svårt veta exakt vad som sägs eller varför. Lobbyingen högt uppe i maktens korridorer, inte bara i Sverige utan i hela Europa, är stenhård. Det är en av de verkliga baksidorna med kommersiell radio och tv, och med tidningar också för den delen. Vad är publicistik och vad är ren spegling av starka affärsintressen? I takt med att globala ägare kommer in på den svenska marknaden minskar möjligheterna till oberoende. Publicistiskt material ger allt sämre lönsamhet. Den lyckosamma föreningen mellan reklamintäkter och publicistik håller på att upplösas. Hela det demokratiska samhällets infrastruktur förändras, skrev de två oroliga vd-arna på Sveriges Radio, Mats Svegfors och Cilla Benkö i en debattartikel i våras.
Samtidigt är publikmagneten SVT en riktig nagel i ögat på de kommersiella tv-kanalerna. Regeringens nyss tillsatta utredning av public service, den tredje på bara åtta år, visar vilken het potatis frågan är. Den ömmar inte för starka public serviceföretag. Tvärtom, när man läser direktiven verkar det snarare som om den kommer att undersöka hur man bäst kan skydda den blomstrande kommersiella sektorn, genom att som kulturministern har antytt, se till att public service blir så smalt och fattigt som möjligt. Ställ det mot de stora kommersiella mediebolagen som tredubblat sin omsättning bara under de tio sista åren, så förstår man hur prisuppgången på program och tjänster sakta på sikt kan urholka SVT.

Men allt är inte lobbying. Det finns sedan några år tillbaka ett reellt missnöje, inte så mycket med public service för

Sveriges Radio har hög status, som med Sveriges Television. Jag stöter på det överallt, inte bara i public servicefientliga kretsar. Fler och fler undrar varför licenspengar ska gå åt till att betala bred underhållning som Så ska det låta eller Melodifestivalen, särskilt som SVT:s ledning gång på gång fattat beslut om att skära ned på traditionella public serviceprogram som utrikesbevakning och samhällsdebatt.
Inom SVT brukar man försvara sig med att den breda underhållningen behövs för att inte tittarunderlaget ska bli för litet. Allmänt finansierad television måste erbjuda något åt alla, annars upphör dess existensberättigande. Det är sant, men frågan är om SVT verkligen lyckas med det när man i mångas ögon inte lyckas upprätthålla den journalistiska kvaliteten. Minskade intäkter, till exempel genom förbud mot sponsring av stora idrottsevenemang, och ökade utgifter bland annat för teknikutveckling leder till att SVT finanser blivit bräckligare.

Det är alltså nödvändigt att undersöka möjligheterna till nya finansieringssätt, via skattesedeln eller genom en teknikneutral avgift för varje hushåll. Just skattefinansieringen verkar vara en komplicerad historia. I Nederländerna som införde systemet redan 1999 anser man att det har bidragit till politisering och

asvajig och oförutsägbar finansiering av public service.

Många debattörer anser att lösningen ligger i att kommersiella kanaler börjar producera högkvalitativt material, eventuellt med hjälp av statligt stöd av den typ som går till andra verksamheter inom kultursektorn. Några gör det redan på egen hand. Axess TV och TV 8 har försökt hitta nischer där högutbildade konsumenter med kräsen smak kan känna sig hemma.
Jag tycker att utbudet i Axess och TV 8 (som visserligen båda befinner sig på pionjärstadiet) visar hur problematiskt det här resonemanget är. Ingen av kanalerna producerar ett innehåll som kan sägas rikta sig till en större allmänhet. Det är för smalt och för gammaldags, i bästa fall representerar det en kulturuppfattning som man nästan trodde var utrotad.

På sista tiden har jag tittat på tevedramatiseringar av Proust, Peter Ustinovs Mendelssohn och The apprentice UK av, för och om medelålders män. Alltihop bra på sitt sätt, men den samtida kulturen finns inte där, framför allt inte den unga och experimentella. Inte heller någon vital samhällsdebatt. Det är svårt att se att de här kanalerna, med sina tydliga politiska agendor, kommer att vara intresserade av att producera sådan i framtiden. Kanske har jag fel. Men ännu så länge är det viktigaste innehållsargumentet för public service att det faktiskt låter tittarna och lyssnarna ta del av åsikter, människor, livsstilar och trosuppfattningar som de om de bara hade nischkanaler att välja mellan aldrig skulle komma i kontakt med.
Kerstin Brunnberg, tidigare vd på SR, har uttryckt det som att public servicebolagens verkliga demokratiska funktion är att de låter lyssnarna möta de andra. Det är en gammal tanke, tyvärr väldigt otrendig, men just därför viktigare än någonsin. Ett försvagat SVT, med smala kultur- och samhällsprogram som når kanske 2 procent av tittarna, kommer inte att kunna fylla den funktionen.

Ulrika Kärnborg