ÅSIKT

Dinosauriernas tid

Andres Lokko om en musikbransch som blickar bakåt

1 av 4 | Foto: Foto: Brantley Gutierrez
Dinosaur Jr.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

I London i augusti 2005 inleddes den första säsongen av Don’t look back, en serie konserter där mer eller mindre mytomspunna band återförenades för att framföra sina klassiska album. The Stooges gjorde Funhouse, Gang Of Four Entertainment! och Dinosaur Jr spelade You’re living all over me.

Det här utvecklades ögonblickligen till en alldeles egen industri. Rockmusik som en slags bibliotekstjänst, en arkivarisk verksamhet och autenticitetsupplevelse. I dag kan man öppna tidningar som Mojo eller Uncut utan att ens längre överraskas av hur bortglömda orkestrar i pophistoriens yttersta marginaler gör just detta, jämsides med The Beach Boys Brian Wilson som än en gång ska pussla ihop ett ofullbordat 60-talsepos.

När jag något år senare och aningen motvilligt själv gick på en Don’t look back-spelning (Teenage Fanclubs Bandwagonesque på The Forum i Kilburn) presenterade gruppens Norman Blake sångerna inte med sina titlar utan efter deras placering på den ursprungliga vinyl-LPn. Som till exempel ”track 4, side 1” eller ”track 1, side 2”.
Ikväll är Dinosaur Jr i Stockholm, på Göta Källare, för att framföra sitt tredje album Bug från 1988 i sin helhet. Minst en nyckelmedlem i The Stooges har dött sedan de ställde ut Funhouse 2005, Iggy Pop väljer då att sammanställa senare uppsättningar av gruppen och reser istället runt med dem.

Samtidigt besöker Primal Scream all världens rockfestivaler och spelar 1991 års Screamadelica, och John Lydon ”återförenar” sitt Public Image Ltd utan några andra av nyckelmedlemmarna.

Den brittiske rockteoretiske författaren Simon Reynolds tål inte detta.

Han kan inte med hundraprocentig säkerhet fastställa varför, inte ens om han, som i boken Retromania, får 460 sidor på sig.

Men hans aversion handlar om framtiden, drömmen om den och tron på att popmusiken måste rusa framåt, inte blicka bakåt, aldrig stagnera. Den ska låta som ingenting som vi har hört tidigare. Den ska revolutionera och vända upp och ned på våra liv och vad vi tror att popmusik ska vara.
Reynolds problem är att han i allra högsta grad är en del av problemet. Han vet det också men accepterar det inte. 48 år gammal vill han fortfarande att framtiden ska låta så som den gjorde 1980. Eller möjligen som 1988. I hans begreppsvärld är framtiden elektronisk, klinisk och kall. Syntpop och techno. Ett element av science fiction är en absolut nödvändighet. För honom.

Och det är svårt att sympatisera med honom. Simon Reynolds är väldigt svår att tycka om men det är lätt att imponeras av hans sylvassa intellekt och minutiösa observationer. Så fort han befattar sig med musik och subkulturer som han inte själv har varit en del av – eller, helst, en spjutspets i – beter han sig som ett mobbat

barn som vill ge igen. I ständig försvarsposition mot all musik som vågar ta avstamp i något annat än ”framtiden”. Men det är blott hans egna syn på hur framtiden en gång såg ut (som i Fritz Langs Metropolis eller valfri Ultravox-video) som är relevant.

Och jag skulle gärna gå i polemik med honom om varför hans retro-futuristiska smak skulle vara mer relevant än den som – vilket mycket intressant musik gör just nu – letar efter nya ingångar i, säg, doowop, muskulös discorock eller stadiumreggae.
Men trots det – eller kanske just tack vare det – är Retromania en av de intressantaste och mest nödvändiga rockböcker jag har läst på många år.

I synnerhet när han tampas med sin egen skuld och diskuterar sin – och många science fiction-författares – ”nostalgi för en svunnen framtid”.

Insikten om att framtiden är över framstår som ett oöverkomligt problem, ett åldrandets rockteoretiska Mount Everest.

Reynolds tillhör en generation som sätter framåtrörelsen i musiken före allt annat. Han exemplifierar gärna med sånger som han anser har uppnått just detta: Donna Summers Giorgio Moroder-producerade I feel love, Kraftwerks Computer world, Human Leagues Love action och mängder av snart ett kvarts sekel gammal acid houe och techno.
Jag tror ni förstår. Han letar efter framtiden så som den såg ut i den animerade amerikanska tv-serien The Jetsons.

Reynolds retro-futuristiska dröm skiljer sig inte nämnvärt från en raggares brylkrämskammade frisyr eller The

White Stripes monoinspelningar på sjutumssinglar. Den har bara fler sladdar.

På lite för många plan är Retromania också en en gång mobbad intellektuells protest mot sina klasskamrater som lät sig ryckas med av euforin i, säg, The Specials politiska och uttalat anti-rasistiska uppdatering av ska, av The Clashs revolutionsromantik eller av – kanske den brittiska arbetarklassens mest långlivat inflytelserika företeelse – northern soul-scenen, som med sina klädkoder och elitism (i så olyckligt lottade miljöer att de dyra soulsinglarna utvecklades till den enda vägen till självhävdelse) än i dag vägrar släppa greppet om brittiskt musikliv.

Dessa konstanter och deras – till slut – upphöjda plats på rockhistoriens piedestal till kanon gör Reynolds tvärilsken. Medan andra, lika konservativa eller till och med rent uttalat nostalgiska riktningar (i synnerhet de femton senaste årens vurm för de biblioteksmusikaliska teorier som genomsyrat allt från Stereolab till moderna retro-futurister som The Belbury Poly och Ghost Box) älskar han.

Reynolds egen retromani längtar tillbaka till en era där svartklädda män som Paul Morley och Ian Penman citerade franska tänkare och ostört rabblade agendor för hur framtidens musik lät. Och den lät alltid som Laurie Anderson och The Art of Noise.
Framtiden låter fortfarande just så. Denna version av framtiden har knappt rört sig en millimeter sedan dess. I dag, till och med allra högst upp på försäljningslistorna, reproduceras den i form av Lady Gaga.

Men Reynolds väljer blott att lyssna. Ja, han nämner Gaga och påpekar i en bisats hennes roll i den retro-futuristiska skolan.

Vad han inte tar upp är hennes – eller ens popmusikens i stort – politiska, feministiska eller sexualitetsbejakande utveckling. Dess landvinningar är anmärkningsvärt frånvarande i Reynolds teser, frågor om klass – något som alltid varit så centralt i brittisk popkultur – likaså.

Jag har levt med Retromania i snart två månader. Trots att jag under en flygresa läste den i så gott som ett svep så återkommer jag till den konstant, gör nya hundöron och stryker under ännu en teori.

Men jag kan inte skaka av mig känslan av hur Reynolds vilja att faktiskt ha skrivit en bok i just det här ämnet vida överglänser så många av hans resonemang. Det sorgliga är att de är så omoderna. Medan det är i frågorna han inte ställer – de om kön och sexualitet och därmed musikens politiska förändring och inflytande – som de intressantaste svaren fortfarande väntar på att formuleras.

sakprosa

FAKTA

» Retromania: Pop culture’s addicition to its own past

Simon Reynolds

Faber&Faber

Andres Lokko