ÅSIKT

Från fängelse till film

Kerstin Gustafsson Figueroa träffade Marcos Ana, 75 år efter det spanska inbördeskriget

1 av 4
Marcos Ana är den politiske fånge i världen som suttit i fängelse längst, näst efter Nelson Mandela
KULTUR

Den spanske poeten Marcos Ana satt 23 år i Francos fängelser. Två gånger dömd till döden. När han frigavs 1961 hade han svårt med avståndsbedömningen och dagsljuset.

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

”Jag var som en nyfödd”, säger han. ”Jag famlade fram.”

I sommar börjar Pedro Almodovar spela in filmen om Marcos Anas liv. En historia som många i Spanien vill glömma.

Det finns flera skäl att uppmärksamma Marcos Ana och den spanska historien i år. Det är 75 år sedan inbördeskriget bröt ut och lika länge sedan de Internationella Brigaderna bildades. Den gången då frivilliga strömmade till från hela världen för att försvara den spanska demokratin. Marcos Ana och hans poesi från fängelset blev en symbol för kampen mot Franco och fascismen. Och sedan hans memoarer Säg mig hur ett träd ser ut – minnen från fängelset och livet publicerades 2007 har intresset för honom och hans historia bara blivit större. Hittills har boken sålt i 80 000 exemplar, och mest under sista halvåret 2010. Hans poesi ges ut på nytt och priserna han fått upptar en stor del av väggen i lägenheten på Calle Narvaez i centrala Madrid. Senare i år kommer han att tilldelas Medalla de Oro al merito en las Bellas Artes, som är en av Spaniens mest prestigefulla utmärkelser.

”Boken har översatts till fem språk, men ännu inte till svenska”, säger han, nickar mot mig och menar att här borde jag göra en insats.
Han visar mig sin kalender, som är fulltecknad. Samma kväll har han ett möte klockan 18. Två dagar senare ska han till Malaga. Veckan därpå till Paris. Hur orkar du, undrar jag.

”Livet tar slut när projekten tar slut”, svarar han. ”Jag har inte tid att dö.”

Nuförtiden har han dock med sig sin redaktör på alla resor. ”Ja, jag svimmade på första maj, när jag var ute och demonstrerade. Det var mycket folk och varmt. Plötsligt började jag må dåligt. Sedan dess vill förlaget inte att jag reser ensam.”

Jag träffade Marcos Ana första gången 1986, när jag var i Madrid med en grupp svenska spanienfrivilliga, veteraner från de Internationella Brigaderna. Nu när jag ringde honom och försökte förklara vem jag är, lät han först konfunderad. Sedan utropade han ”är det Kristin?” (Kerstin är ju obegripligt på spanska). Han mindes precis. Det är tjugofem år sedan, men han är sig lik. Lite tunnare kanske, håret lite glesare, men gången är lika spänstig, ögonen lika intensiva och rösten har samma klang.

Marcos Ana är den politiske fånge i världen, som näst efter Nelson Mandela, suttit fängslad längst. Han greps i början av 1939 och släpptes den 17 november 1961. I dag är han 91, men ser ut att vara minst tjugo år yngre. Kanske är det så att de som uthärdar ett sådant omänskligt straff får en del av livet tillbaka?

”Det viktigaste finns här inne”, säger han och knackar sig på pannan. ”Min övertygelse är min styrka. Jag får ofta frågan om jag fortfarande är kommunist, och det är jag. Ingen har kunnat erbjuda något bättre. De kommunistiska idéerna är bra, även om verktygen fungerade dåligt i praktiken.”
Spaniens största dagstidning El Pais publicerade ett kapitel ur hans memoarer när boken hade släppts. Kapitlet handlar om Marcos Anas första natt med en kvinna. Han greps när han var 19 och släpptes när han var 41. Fortfarande oskuld. En vän betalade en prostituerad för att ta sig an

honom. Den spanske filmregissören Pedro Almodovar läste och blev berörd. Han beställde boken och ringde sedan upp förlaget för att få rättigheterna att göra film om Marcos Anas liv. Om allt går som planerat börjar inspelningen i sommar.

”Pedro säger att mitt liv skulle kunna bli flera filmer och det enda som bekymrar honom är hur han ska kunna göra mig, och personer som jag, rättvisa på filmduken. Men jag är inte orolig, utan har förtroende för honom. Han har valt att spegla mitt liv i mötet den natten.”

Tillsammans med Pedro Almodovar har Marcos Ana också aktivt deltagit i kampanjen för domaren Baltasar Garzon. Mer än 100 000 människor avrättades under Franco och ligger i massgravar runt om i Spanien. Garzon vill öppna gravarna, identifiera offren och ge dem upprättelse. Det vill högern stoppa och därför anklagas han för att ha överträtt sina befogenheter.

”Kom ihåg, vi gick från diktatur till demokrati utan att en enda tallrik gick sönder”, säger Marcos Ana. ”Vi har inte haft en rättvis övergång, fascisternas söner sitter överallt i samhället. Man kan säga vad man vill om Baltasar Garzon, men han är en modig man. Det går inte att riva ut några sidor ur historieboken och låta dem försvinna med vinden. Vi måste läsa dem först. Inte för att återvända till det som var, utan för att det aldrig ska hända igen." Marcos Ana är son till fattiga lantarbetare och när Franco och militären inledde sitt uppror mot den folkvalda republikanska regeringen anmälde han sig som frivillig till fronten. Hans far dog i ett bombanfall av tyska Junkerplan i krigets inledningsskede. Hans mor överlevde inte hans andra dödsdom i fängelse. Fadern hette Marcos och modern Ana, och för att hedra sina föräldrar tog Fernando Macarro deras namn som sin pseudonym när han började skriva poesi i fängelset. Hans dikter smugglades ut, översattes ”till och med till japanska” och spreds över världen.

När han suttit mer än tjugo år i fängelset märkte han att han började glömma hur världen därutanför murarna såg ut, minnena bleknade och han slutade drömma. Därav bokens titel Säg mig hur ett träd ser ut.

”Jag är självlärd”, säger han, ”jag skriver enkelt, så att alla kan läsa och ta till sig. Mina dikter var nödvändiga, de behövdes i arbetet för de politiska fångarnas frihet.”
I mer än femton år satt Marcos Ana i fängelset i staden Burgos. Det fängelse som i folkmun kallades ”marxistiskt universitet”, eftersom många kommunister satt fängslade där.

”Bland fångarna fanns intellektuella; lärare och professorer. Vi hade undervisning flera dagar i veckan i språk, matematik, historia. Rent formellt skulle lektionen handla om någon historisk epok, men egentligen undervisade läraren i marxismens teoretiska grunder.”

De förbjudna böckerna smugglades in och doldes i religiösa böcker från fängelsebiblioteket. Så spreds till exempel Pablo Nerudas verk Canto General, inuti en bok om något av katolska kyrkans alla helgon, till fängelsets fångar.

Under sina år i exil i Paris grundade Marcos Ana ett centrum för solidaritet med Spaniens folk, där Pablo Picasso satt som hedersordförande. I sina memoarer berättar han om Neruda, Che Guevara, bröderna Castro, Salvador Allende, Jose Saramago, Dolores Ibarrurri, Rafael Alberti – han kände dem alla. Men han glömde aldrig sina kamrater från fängelset, utan arbetade oförtrutet för deras frihet. Han skriver om fruktan och förtvivlan, men samtidigt om modet och styrkan de kände i kollektivet, tillsammans. Hur de överlevde tortyren och de oräkneliga dagarna, månaderna, åren i fångenskap.
På flyget ner till Madrid satt en spanjor bredvid mig. När han såg att jag läste Marcos Anas memoarer, sade han att ”han är en hårding”.

”Nja”, säger Marcos Ana, ”det stämmer inte riktigt. Bättre att säga konsekvent. Jag har alltid varit en öppen människa och en övertygad demokrat. Mina memoarer präglas inte av hat eller hämnd, utan av kärlek och försoning. Jag hade kunnat förvandlats till en best, efter allt jag varit med om. Men tvärtom, mina erfarenheter har fört med sig att jag inte kan använda våld mot någon.”

Kerstin Gustafsson Figueroa