ÅSIKT

Det norrländska i sydstaterna

Pia Bergström om ett gotiskt nummer av Provins

1 av 2
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Norrländska litteratursällskapet ger ut en tidskrift som heter Provins. Den nya redaktören, Erik Jonsson, läser i senaste numret den norrländska litteraturen utifrån de amerikanska landsbygdsgenrerna Southern Gothic och Country noir. Han ser det gotiska överallt, från Sara Lidman, Torgny Lindgren och Helmer Grundström till den avgrundssatiriske Nikanor Teratologen. Enligt litteraturvetaren Jonsson har norrlandslitteraturen och de lantliga USA:genrerna i stort sett allt gemensamt: Det ödsliga och ensliga, misären på landsbygden både i nuet och det förflutna. Fantasi och tragikomik och magiska inslag. Andra har parat ihop Lidmans språkvärld med Faulkners, han ser större likheter med sydstatgotiska författaren Flannery O’Connor, hennes groteska karaktärer, och ”bibliska” angrepp på girighet och exploatering.

Svenska motsvarigheter till ”hillbillys”, ”white trash”, backwoodsmiljöer och olika sumpiga bottendialekter kan säkert hittas, både i fiktionen och i verkligheten, det beror väl på var man befinner sig, vem man är. Men varför amerikanisera och gotisera överhuvudtaget?

Så här skriver Erik Jonsson: ”I Sverige finns emellertid inget vindspritt säljande begrepp likt Southern Gothic, som konserverar och kommunicerar denna svärmiska, kitschiga och klyschiga bild av det norrländska inom litteraturen. Kanske har man inte bökat nog i den gotiska, dystopiska svärtan?”

Måste man alltså göra kitsch för att sälja Norrland? För att sälja böcker?

Det skräckromantiska och rysmytiska som skrivs nu är ju sällan särskilt intressant litteratur - utan snarare deformerat och schabloniserat av nostalgi och effektsökeri. De nya texter som publiceras i Provins som ”Svarta sagor”, är inte heller särskilt bra, med undantag av Carl Åkerlunds täta och oregerliga långdikt Övernaturen.

Jag delar inte redaktörens vurm för gotisk kitsch. Men Provins diskuterar ändå något viktigt. Avstånden mellan centrum och periferi ökar. De som vill bo kvar i Norrlands glesbygd kan profilera sig och bli mer skogstroll – då är man ju i alla fall något annat än bara utanför. Precis som kongoleserna i Renzo Martens dokumentär Enjoy Poverty skulle man kunna se sin provinsiella hembrända, halvvilda och laglösa ”särart” som en resurs. Jag tänker också på den stadsboende kulturella medelklassens närapå vördsamma mottagandet av Winters Bone, filmatiseringen av Daniel Wodrells country-noir roman En helvetes vinter. Jag skulle vilja kalla Woodrell just för en effektsökare, en förvidrigare av de egentligen fattiga, för att travestera Teratologen.

Pia Bergström