ÅSIKT

Barnens guide till leklandet

Petter Lindgren om plaskdammar och vippbrädor.

1 av 4 | Foto: JENNY DRAKENLIND
Tessinparken Fotografen Jenny Drakenlund har fotograferat Stockholms lekparker.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

År 1929 anlades den första plaskdammen i Olovslunden.

En sådan vacker mening! Informationstät och klar, rymmande lövverk och svalka nog för en hel roman. Kanske var något sådant Harry Martinson såg framför sig när han sade sig vilja ”göra tingen rättvisa genom stämningar”, i Utsikt från en grästuva från 1963.

Nu är texten i fråga inte ett stycke urban pastoral, om man kan tänka sig något sådant, utan en kort historik i en bok om Stockholms lekparker, av Annika Nyström.

Jag läser vidare i Nyströms text, som i alla händelser är något av en solskenshistoria. I begynnelsen – eller mot slutet av 1800-talet då – var två gunghästar i trä, på en grusplan i Humlegården. Detta var Stockholms första lekpark som snart kom att följas av liknande anläggningar, i bland annat Vitabergsparken och Kronobergsparken. Tidigare hade barnen varit hänvisade till gator och ödetomter, men när staden och trafiken tätnade försvann dessa lekmiljöer. Vilket föranledde en betydande och alltjämt fortgående exploatering av befintliga parker och grönområden, till stadsbarnens fromma. 1922 fanns det 13 lekparker i Stockholms kommun, i dag finns det över 460.
Av dessa har Annika Nyström (med hjälp av fotografen Jenny Drakenlind) systematiskt inventerat och dokumenterat 77 stycken, från Farstaängen i syd till bondska Akalla by i nord. Stockholms lekparker – Upptäck staden från ett lekperspektiv är titeln, och Karneval heter förlaget. Här finns uppgifter om sådant som handikappanpassning, grill- och plaskmöjligheter, eventuell inhägnad och djurbesättning, allt angivet med lättbegripliga symboler, som i Lonely Planets guideböcker.

Inte minst för mig, som evinnerligen forslar barnen till en och samma uttjatade lekpark, Nytorget på Söder, är det en utmärkt översikt. Exempelvis verkar ju Lurparken i Midsommarkransen vara en höjdare, med sina vindlande metallbanor för medhavda bollar och bilar. Eller paradisiska Hedemoratäppan i Vasastan, som hemligen hyser en stor träorm ringlande bland idylliska växter som syrén, fläder och schersmin.

Byggleken trodde jag var ett minne blott, men nu har den återuppstått som lejonet Aslan, i Farsta. På ovan nämnda Farstaäng får barnen (under visst vuxet överinseende) härja fritt med hammare, spik och plankor, i en form av parklek vars storhetstid inföll under 1970-talet. På 80-talet las samtliga av Stockholms 70 (!) bygglekar ner, berättar Nyström, och detta med motiveringen att de var farliga för barnen.

Gissningsvis ansågsde också som för dyra i drift, för även den sedvanliga bemannade parkleken, med rötter i trettiotalets tuberkulosbekämpning, led svårt under detta decennium. Enligt Nyström återstår i dag 52 parklekar, i bland annat Observatorielunden och Aspuddsparken (som också håller sig med djur), medan det på 70-talet fanns över 200.

Jag låter mig villigt imponeras av variationen och uppfinningsrikedomen vad beträffar de stockholmska lekparkernas utrustning och utseende. Helt övertygad om deras förträfflighet blir jag dock inte. Någon sann lekparksentusiast är jag nämligen inte, och lär nog heller aldrig bli.

Tutande vippbräden (Vitabergsparken på Söder) i all ära, men sällan känner jag livets sävliga men obönhörliga flykt så starkt som just i lekparkerna. Jag gungar gungan, trampar cykelkarusellen, och ser cumulusmolnen dra fram i sin eviga trad över hustaken. Jag har gjort det där i tio år snart, och förstår fullkomligt varför Willy Kyrklund placerar sin Solange i just en gunga när han snabbspolar sex år av hennes barndom, i inledningen av romanen Solange från 1951.
Jag tror mig minnas att jag redan som barn uppfattade lekparkerna som (bokstavligen) skriande ödsliga, men kanske var jag mest en smula socialt bortkommen, eller rädd för att slå ihjäl mig. Cumulusmolnen förefaller hur som helst att vara desamma nu som då, liksom de kvittrande gråsparvarna i berberisbuskarna.

En gåta för övrigt varför rikets parkförvaltningar så ofta valt att omgärda lekplatserna med buskar med oätliga eller rent av giftiga bär. Som snöbär, som i och för sig är rätt kul att smälla mot asfalten. Var det inte sådana som romarna åt och dog i drivor av, under Caesars invasionsförsök av England sommaren år 55 före Kristus?

Plaskdammar har jag förstås alltid gillat, även om de aldrig lär bli så porlande och kristalliskt klara som i Olovslunden 1929.

Petter Lindgren