ÅSIKT

Lorden valsar igen

Pia Bergström läser en box från deckargenrens guldålder

1 av 3
KAMRATFESTEN Lord Peter Wimsey (Edward Petherbridge) tar en dans med Harriet Wane (Harriet Walter). Ur TV-serien ”Kamratfesten”.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Det sägs att en deckare räknas som klassiker om man kan läsa om den med nöje trots att man vet vem mördaren är. Ett exempel är Agatha Christies Mordet på Orientexpressen från 1934 som i en läsaromröstning i maj i år blev utsedd till tidernas bästa kriminalroman.

Själv är jag ganska less på Christie. Alla filmade och televiserade och oändligt repriserade Miss Marple och Poirothistorier har gjort att jag tappat lusten att läsa hennes böcker.

Med den nästan jämnåriga Dorothy Sayers är det lite annorlunda. Båda skrev framgångsrikt pusseldeckare i den eskapistiska mellankrigstid som brukar kallas deckargenrens guldålder. Båda favoriserade högreståndsmiljöer. Sayers romanserie om den krigsskadade amatördetektiven och diplomaten Lord Peter Death Bredon Wimsey har en språklig och litterär finess, en elegant sarkastisk humor och en moralfilosofisk tyngd som Christie saknar. Mordhistorierna kan bitvis kännas påfrestande omständliga för actiontillvanda, men de får mycket i dagens deckarutgivning att verka platt och själlöst.

Agatha Christie lät oftast sina mord inträffa i byar på landet. Sayers aristokratiske hjälte bor mitt i Piccadilly med sin butler. Han är estet, poet och vinkännare, fräser runt i en Bugatti, strör lärda citat omkring sig och behöver inte arbeta för pengar. Lorden gör det ändå, av plikt, nåt slags noblesse oblige som också fick honom att vara spion under kriget. En odräglig snobb jämfört med den tesörplande Miss Marple, som väl letar mördare av ren uttråkning.
De fyra romanerna, skrivna mellan 1930 och 1937, som Bonniers stoppat i en rosa presentbox och nu ger ut på nytt, följer Lord Peters kärlekshistoria med deckarförfattaren Harriet Vane. Ett smart drag. Harriet är en mycket modern och självständigt tänkande kvinna som också dagens läsare kan identifiera sig med. Den tjuriga blåstrumpan erkänner inte sin egen attraktion förrän den charmige Lord Peter dyrkat henne i fyra böcker. De tu möts i Oskuld och Arsenik, där han räddar henne från att hängas för giftmord på sin älskare.

När han gjort det friar han till henne, men får nej. Tacksamheten hindrar henne att ens tänka på honom som möjlig – hon vill vara jämlik i en relation.

De fortsätter kärlekstrassla i Drama kring en ung dansör, men i Kamratfesten börjar den stolta Harriet vekna. Tillbaka på sitt gamla college i Oxford för att forska om spökhistorieförfattaren Sheridan Le Fanu, tvingas hon umgås med lärarkollegiet. En samling riktigt bitska akademiska ungmör. De har alla valt yrkeslivet framför familjelivet. Den rena sanningen och celibatet framför passionen och moderskärlekens grummel – hjärnan framför hjärtat, just det som Harriet hittills trott var hennes rätta val. En natt blir hon attackerad av den galnaste av dem. Då ringer hon efter Peter.

Lord Peters smekmånad, Sayers allra sista kriminalroman, liknar mest en tragikomisk sedeskildring. Inledningen består av en serie elaka brev skrivna av Harriets blivande svärmor, änkehertiginnan Honoria Lucastas av Denver. Öppenhjärtigt berättar hon för sina olika väninnor om det förestående bröllopet mellan Harriet och Lord Peter. Det är ett listigt litterärt grepp och en mycket roande inblick i adelns råaste tankar.
Man måste nog älska det brittiska sättet att hantera känslor, både passioner och aggressioner, för att uppskatta Sayers kvicka stil; underdrifterna, distansen, de fina ironierna. Hon skildrar till exempel finlitterära miljöer i London på ett mycket spefullt sätt.

Men lättheten handlar inte om att undvika det svåra. Här finns Peters samvetsplåga när han inväntar stunden för avrättningen av en person han satt dit för mord. Och författaren Harriet diskuterar moralen i att skriva underhållande om mord för att försörja sig. Mycket ovanliga saker i både dagens och gårdagens deckare.

I förordet berättar Anna-Karin Palm om Sayers liv och dess paralleller med Harriet Vanes fiktiva. Liksom Harriet hade hon tagit examen i Oxford med högsta betyg, levde ogift och var tvungen att försörja sig själv – vilket på den tiden inte ansågs riktigt fint. Sayers arbetade som copywriter i reklambranschen innan hon började tjäna pengar på sina böcker. Hon födde ett barn i hemlighet som hon lät sin kusin ta hand om och avslöjade inte för någon att hon var modern, inte ens för sonen förrän han var vuxen.

Efter tolv kriminalromaner lämnade Sayers genren och ägnade sig åt dramatik, religion och poesi. Hon skrev bland annat om Guds skaparkraft (hon var katolik), och arbetade till sin död med att översätta Dantes Divinia Commedia.
Mordgåtorna är sällan så roliga som de var på den tiden. Guldålderns deckare gick utför åt två håll: mot det hårdkokta våldet och mot cluedoparodier typ Morden i Midsomer.

När jag stänger Sayersboxen tänker jag på hennes levande, nästan dickenska bipersoner, välfångade både i kroppslig gestalt och sättet att tala. Hon gör dem både respektingivande och komiska, tecknade i sin egen rätt, till och med mördarna och mordoffren. Alla dessa renhåriga, redbara och hederliga gamla gossar, alla kolossalt hyggliga och jäkligt trevliga prickar som ligger inpressade där. Dom finns inte ens i Midsomer längre. Var tog de vägen?

FAKTA

DECKARE

» BOX X 4: Oskuld och arsenik/ Drama kring en ung dansör/ Kamratfesten/ Lord Peters smekmånad

Dorothy Sayers

Övers. Sonja Bergwall, Dagny Henschen

Bearbetning nyutgivning: Lena Karlin

Albert Bonniers förlag

Pia Bergström