Aftonbladet
Dagens namn: Elise, Lisa
Årets bästa sajt. Årets nyhetssajt. Årets Dagstidning digitalt.
Startsidan / Kultur

Listiga lekar

Camilla Hammarström läser en bok om modern svensk flickkonst

Verk utan titel av Anna Maria Ekstrand (1993).   Verk utan titel av Anna Maria Ekstrand (1993).

Flickrumsestetik är ett begrepp som kan användas både nedsättande och klargörande. Innehåller ordet flicka maktlös oskuldsfullhet eller tvärtom potens?

Beteckningar som gäller klass, kön, ålder, etnicitet och sexualitet är på gott och ont fixerande. För en vuxen konstnär är det knappast tillfredsställande att få sitt arbete definierat som flick- eller kvinnokonst. Samtidigt behövs verbala verktyg för att frilägga maktstrukturer. Vi behöver benämna, om vi ska få något sagt om hur exempelvis könsskillnaden konstrueras och styr våra liv.

Kajsa Widegren försöker i sin avhandling om Maria Lindbergs, Anna Maria Ekstrands och Helene Billgrens konst lösa problemet genom att mynta begreppet ”Ett annat Flickrum”. Det är ett rum där det finns plats för barnslig omnipotens, självverksamhet och kunskap. En sinnlig och skapande subjektsposition som bjuder fixeringen motstånd, som envisas med att vara dubbeltydig och gäckande.
Maria Lindberg är den av konstnärerna som främst förknippats med uttrycket ”flickkonst”. Hennes gula målningar med grafiskt reducerade linjeteckningar blev något av konstnärens signatur på 1990-talet. Det är verk som blir till i interaktion med betraktaren. Bilderna är bara antydda, den som ser får själv fylla i det som utelämnats med ledning av titeln.

Verket Jag vill sitta i ditt minne på en liten pinne föreställer nederdelen av en flickkropp där en gren sticker in under kjolen. Widegren visar i sin närläsning hur konstnären spelar på betraktarens förväntningar.

Man kan se antydningen av ett övergrepp, eller så ser man kanske barnets autoerotiska sexlek med sig själv. Oavsett vad, så väcker konstverket frågan om flickans plats utanför en oskuldsfull position.

Lika spännande är inte analysen av Anna Maria Ekstrands kitschiga assemblage, verk uppbyggda av rosa fluff och allt som hör prinsessåldern till. Kanske för att de i sig innehåller så lätt avläsbara utsagor om ett underliggande våld: snövit har ögonbindel, en orm slingrar sig runt den gulliga kaninen etcetera. Det blir en för tydlig dualism.
Intressantare blir det när Helene Billgrens kolteckningar behandlas. Här låser Kajsa Widegren upp det heteronormativa seende som dominerat förståelsen av Billgrens konst. Hon hittar ett möjligt samkönat begär hos de unga kvinnorna som drabbar samman i sviten I hetaste laget (1988). En titel som ju refererar till filmen med samma namn (1959) där Jack Lemmon och Tony Curtis klär ut sig till kvinnor för att få jobb i en damorkester.
Spelet med könsidentiteter framstår som listigare än vad receptionen av konstnärskapet låtit oss veta. Widegren visar också hur Billgren kontaminerar pin-up-bildens tillmötesgående yta genom sin rufsiga och kladdiga behandling av kolteckningens medium.

Avhandlingen balanserar skickligt på ambivalensen mellan flickrummet som metafor för integritet, skillnad och identitet och flickrummet som något som stänger in och osynliggör. En problematik som skickliga konstnärer som Helene Billgren gör till stor konst.

Camilla Hammarström