Högern, hotet och hatet

Massakern på Utøya och bomben i Oslo är exceptionella dåd i sin omfattning och brutalitet. Men Anders Breiviks idéer är långt ifrån unika.

Politiska brott utförs aldrig i ett ideologiskt tomrum. Det finns alltid ett ramverk av idéer som riktar och göder hatet, föder fiendebilderna och motiverar våldet. Lika lite som det är möjligt att förstå 70-talets tyska, franska eller italienska vänsterterrorister separat från den bredare vänstervågen, kan Breiviks dåd frikopplas från dagens politiska landskap.

Vi har länge levt med ett lågintensivt våld från nazistiska grupper. Men Breivik är inte nazist, utan en produkt av den antimuslimska våg som det senaste decenniet sköljt över Europa och Sverige och ätit sig in i den politiska mittfåran.
 

I Breiviks egna anteckningar framträder en paranoid värld som för tankarna till nazismens judehat. Europa befinner sig sedan 1400 år i konflikt med islam. Nu utsätts vi för en smygande men snabb islamisering. Breivik har fått för sig att muslimerna kommer hit i massor, föder fler barn är européerna, högljutt kräver religiösa och kulturella rättigheter och begår brott. Snart är Europa en arabisk koloni, ett Eurabia, tror han.

Till sin hjälp har de – enligt Breiviks klassiskt populistiska modell – en politisk korrekt elit av vänsterfolk. Det handlar om socialdemokrater, ”kulturmarxister”, radikala journalister och feminister som bereder vägen när det gamla goda Norge – och folk som han själv – är på väg att utplånas.

Därför måste Europas nationalister i självförsvar gå i korståg, både mot den yttre fienden och den inre.

Det här är en kamp som inte bara hämtar näring från medeltiden, utan också från den norska självständighetskampen mot den tyska ockupationen. Breivik ser sig som efterförföljare till den norske motståndsmannen Max Manus.
 

Liknande föreställningar finns inte bara bland ytterhögerns näthatare och i tidningarnas kommentatorsfält, utan är också mycket vanliga inom de framgångsrika högerradikala partierna runt om i Europa. Dansk Folkepartis ideolog Søren Krarup ser till exempel ”Dansk Folkeparti som en motståndsrörelse, där jag kan avtjäna min nationella värnplikt mot det landsförräderi vi ser från folketingspolitikerna. De släpper varje år in tusentals nya flyktingar och invandrare i vårt land” och han drar direkta paralleller till motståndet mot nazismen. Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson skriver om den muslimska invandringen som ”vårt största utländska hot sedan andra världskriget” och partiet gjorde inför förra valet en propagandavideo som anspelade på det demografiska hotet.
 

Men det stoppar inte där. Efter terrorattackerna i USA 2001 har hatet mot muslimer blåst rakt in i våra parlament och regeringar. Det är ingen slump att den norska massakern äger rum i samma tid som några av Europas mäktigaste politiker talar om det multikulturella misslyckandet.

I Sverige har vi de senaste åren sett forskare som öppet saluför idén om en välplanerad muslimsk erövring av Europa, poliser som stormar in med automatvapen hos oskyldiga barnfamiljer med arabiska namn, och krönikörer som i anständiga tidningar drar rent breivikska paralleller mellan den osmanska belägringen av Wien 1683 och dagens invandring. Tidigare radikala författare låter i arbetarklassens namn meddela att det får vara nog med källarmoskéer och kriminalitet, det finns kulturjournalister som ägnar merparten av sitt värv till att hacka på allts som rör muslimer. Vi har ledarskribenter som bygger sina karriärer på en fixering vid hotet från muslimerna och vänsterns undfallenhet, tankesmedjor och tidskrifter vars reaktion på SD:s valframgångar är att säga att de har ju rätt. Det ordnas seminarier om den misslyckade integrationen. Vi har opinionsbildare som antyder att Reinfeldt ska börja förhandla med SD.

Och redaktörer som trycker deras texter.

En och annan får nu kalla fötter. Jimmie Åkesson borde ta avstånd från Breivik, kräver till exempel Newsmills PM Nilsson. Ganska magstrakt av en redaktör för en sajt där SD-politiker som Kenth och Ted Ekeroth länge haft fritt blås. Låt oss inte plocka politiska poängen på dådet, tycker Dagens Nyheters kulturredaktör Björn Wiman – som under sin tid på Expressen själv upprepade gånger publicerade en av den islamhatande rörelsens ikoner, Ayaan Hirsi Ali.
 

Missförstå mig inte. Det finns islamistiska terroristgrupper, det finns integrationsproblem, det finns muslimer som är djupt kvinnofientliga, som avskyr homosexualitet och som är kriminella.

Givtevis finns ofta skäl att diskutera detta. Och många av de enskilda inläggen kan i sak vara nog så välmotiverade. Problemet uppstår framförallt i  den kollektiva fixeringen vid muslimer och islam och i proportionerna. När vi dag ut och dag in, år ut och år in, får läsa och höra om alla problem som muslimerna liksom smittar det i övrigt så idylliska svenska samhället med är det inte konstigt om många blir rädda och hatiska och tror att det är sant.

Särskilt eftersom varje invändning kan användas som bevis för att det politiskt korrekta etablissemanget ännu en gång ljuger för folket.

I takt med att de högerradikala partierna blivit en politisk kraft att räkna med har delar av den anständiga borgerligheten anpassat sig bit för bit. Antingen, som i Danmark, för att säkra sin regeringsmakt, eller, som i Frankrike och Sverige, för att locka till sig deras främlingsfientliga väljare genom att överta delar av deras retorik och politik.
 

I Sverige var Folkpartiet först ut och fördubblade sin röstandel 2002 med förslaget om språktest, som sedan följdes av enskilda Fp-politikers utspel om gynundersökning för barn till invandrare i syfte att stoppa könsstympning, slöjförbud och förbud för elever att tala hemspråk i skolan.

I regeringsställning tar man sedan fram en helt undermålig skräckrapport – Rosengårdsrapporten – som enbart verkade syfta till att blåsa upp det muslimska hotet i förorten.

Folkpartisterna är inte ensamma. Inom socialdemokratin har röster höjts för flyktingtak och förbud för asylsökande att bosätta sig var de vill.

Moderate riksdagmannan Johnny Munkhammar har undervisat på Fremskrittspartiets – där Breivik länge var medlem – kurser. I augusti 2008 gick tre moderatpolitiker med migrationsminister Tobias Billström i spetsen till storms mot landets invandrare i Dagens Nyheter. Budskapet var solklart: De lever på bidrag och jobbar svart, erkänner inte barns, kvinnors och sexuella minoriteters rättigheter, utan prioriterar familj, klan, grupp och kultur. Man påstod också att svenska politiker inte vågar ställa krav på dem, eftersom de då stämplas som främlingsfientliga.
 

I samband med partiets så kallade framtidskonvent ville sedan även Moderaterna hindra asylsökande att bosätta sig där de vill och att invandrare ska skriva kontrakt med staten om att de begript sig på ”svenska” värderingar.

”Att moderaterna nu börjat använda sig av en retorik, som i begränsade stycken är mycket snarlik vår egen och att de ansluter sig till gamla sverigedemokratiska ståndpunkter ... är naturligtvis positivt” kommenterade Jimmie Åkesson.

Naturligtvis tror varken debattörer eller politiker att det pågår ett civilisationskrig och att vi står inför vår snara utplåning. Men det spelar på att andra tror så. De vet mycket väl att så snart de säger något mer harmlöst om förtryckande slöjor eller segregerad simundervisning, så fyller andra i resten.

Det är en ond spiral. Retoriken mildras på sin väg mot maktens centrum, men vinner i gengäld legitimitet. När budskapet om de farliga muslimerna kommer i retur från politiker och ansedda debattörer känner fler och fler att de får mandat att välja bort dem som hyresgäster och anställda, att spotta på hijabklädda kvinnor på gatorna, att kasta glåpord, att brandhota moskéer och ytterst att ta till öppet våld.
 

Malexandermorden, mordförsöket på två journalister i Nacka och mordet på fackföreningsmannen Björn Söderberg 1999 innebar att det svenska samhället äntligen började ta hotet från nazismen på allvar – i alla fall för en tid.

K anske kan något liknande ske nu. Kanske kan massmorden i Norge innebära att också borgerligheten inser vad som kan bli följden när någon tar orden om det muslimska hotet på fullaste allvar.

Men då krävs att den orkar vända blicken mot sig själv och göra upp med frestelsen att vinna makten genom att göda hat och rädsla.

Då kan Utøya bli den vändpunkt från vilken rasismen kan drivas tillbaka.