Vändpunkten

I blomsterhavet utanför domkyrkan i Oslo har Norge kanske återfunnit det stora vi-et. Vi är ett land samlat i sorg, samlat på tvärs med generationer och på tvärs med kultur. Jag fruktar att det inte hade varit så om terroristen hade varit en norsk muslim med sympatier för al Qaida. Men kanske kan vi använda detta tillfälle till att skapa ett land där vi kan vara säkra på att det lugn vi möter tragedin med nu, också hade funnits där om gärningsmannen hade varit muslim i stället för muslimhatare. Kanske kan vi återfinna anständigheten.
 

Som så många länder i Europa gick Norge samlat ur andra världskriget. Vi var ett enhetligt folk med små olikheter och en gemensam, djupt präglande erfarenhet av fem års tysk ockupation. Denna gemenskap användes för att bygga det norska välfärdssamhället. Men under de sextio år som gått, har gemenskapen, det stora vi:et, lösts upp. Norge har, som Sverige och Danmark, blivit flerkulturellt och polyfont. Vi har blivit mer lika resten av världen. På många sätt har detta varit en befrielse, det har gett rum för olikhet och mångfald som inte fanns i efterkrigsnorge. Men det har också gjort oss fattigare.

Den norska självbilden är, precis som den svenska och danska, att vi är en fredad plats på jorden. En plats där solidaritet, medmänsklighet och tolerans har bättre villkor än i världens alla konfliktfyllda hörn. Detta kan ha varit sant en gång, men det är länge sedan nu. Tvärtom har Skandinavien de senaste decennierna blivit ett av de områden där främlingsrädsla, islamofobi och rasism fått mest fritt spelrum.
 

På Litteraturhuset i Oslo, där jag jobbar, får vi ofta besök av ickeeuropeiska författare. Under den afrikanska veckan vi arrangerade 2009, fick vi höra att Skandinavien var den sista plats en del av våra gäster önskade komma till. Ingen annanstans kände de sig så illa sedda som på flygplatserna i Oslo, Stockholm och Köpenhamn. Deras upplevelser speglar dessvärre utvecklingen i den offentliga debatten.

I det Norge jag växte upp i för snart trettio år sedan var det omöjligt att delta i det offentliga samtalet med argument som pådyvlade människor olika egenskaper och sinnelag utifrån deras religion, nationalitet eller etnicitet. Inte för att det inte fanns rasism, men för att den inte hade legitimitet i det offentliga rummet. Om någon i din klass i skolan, eller på gatan där vuxna fanns med, påstod att muslimer var mer våldsbenägna, svarta dummare eller kristna mer moraliska, blev den personen tillrättavisad. Partier eller organisationer som satte sådant på sitt program blev kollektivt utdömda.
 

Det senaste årtiondet har denna normerande hållning blivit kritiserad och förlöjligad. Att hålla fast vid en grundläggande anständighet när man omtalar andra människor har dömts ut som politiskt korrekt, en totalitär tvångströja som satts på debatten av vänstersidan. Vi skrattade åt George W Bush när han för bara tio år sedan började tala om korståg med positiva förtecken, men vi har sakta men säkert anammat hans världsbild.

Det sägs att Norge förlorade sin oskuld den 22 juli. Jag är inte säker på det. Ett land som under de senaste tio åren har fört krig i Afghanistan, Irak och Libyen kan inte kallas oskyldigt.  Ett land som tillåter en debatt där människor tilldelas kollektiva egenskaper och fel, och vars invandrarbefolkning måste tåla att omtalas som en inre fiende på debattsidorna på landets nättidningar varenda dag, har gått över gränsen för det anständiga.

Det är denna anständighet jag hoppas vi kan återvinna i kölvattnet av grymheterna.  En anständig debatt är inte detsamma som en inskränkt debatt. Det ska inte bli förbjudet att diskutera invandring, religion eller kvinnoförtryck. Men en diskussion som vilar på premissen att de, de andra, är fundamentalt olika oss, att de andra, muslimerna, afrikanerna, bögarna eller vem det nu må vara, har en annan sorts mänsklighet, måste förkastas.
 

Skandinavien utgör på många vis ett enda kulturområde. Vi förstår varandras språk, vi besöker varandras länder och vi lär av varandra. Extremiseringen av den offentliga debatten om invandring och islam har pågått parallellt i våra länder. Vi har tillsammans följt en nedåtgående spiral. Det som var extremt för trettio år sedan har blivit huvudströmningen i dag. Och när centrum förflyttar sig på detta sätt, måste det extrema förflytta sig längre för att förbli extremt.

Det är bara terroristen själv som har ansvaret för ogärningarna i regeringskvarteret och på Utøya. Förbrytelsen är endast hans. Men vi har ansvar för det debattklimat vi har tillåtit oss. Vi har ansvar för de krig vi för, och för den fiendebild vi skapar. Det är vårt gemensamma ansvar att förändra det. 

Jag tror många norrmän i dag upplever en gemenskap de aldrig trodde de skulle få vara med om. Bland de hundratusentals människorna som nu i solidaritet visar sin sorg, är det många som för första gången står tillsammans med ”de andra”, som upplever att de gråter för Norge tillsammans med det nya Norge som de förut känt sig främmande inför. Om vi tar vara på dessa ögonblick och denna gemenskap, kan vi kanske bygga något unikt. Ett modernt land som accepterar olikhet utan att hemfalla åt ”de” och ”vi”. Det första steget är att återfinna anständigheten.