Europas två extremhögrar

Europa har i dagsläget inte en extremhöger utan minst två.

Om den ena är antiislamisk så är den andra antisemitisk. Så lyder det simpla sättet att skilja dem åt.

Men en analys som stannar där riskerar att bekräfta extremhögerns egna problemformuleringar. För att samtidigt kunna bemöta de två extremhögrarna är det nödvändigt att förstå både vad som skiljer dem åt och vad som förenar dem. Det duger inte att använda Hitlers nazism som yttersta måttstock – ett misstag som begås av såväl vänstern som högern.

Vänstern skiljer ofta mellan en ”ny” och en ”gammal” fascism, vilka i grunden antas vara lika bortsett från att den nya fascismen har ersatt judar med muslimer. En sådan analys riskerar att sudda ut antisemitismens specifika karaktär och dess nya skepnader.

Högern föredrar å andra sidan en gränsdragning mellan ”mjuka” populister och ”hårda” extremister, vilket ibland är ett sätt att legitimera ett samarbete med de förstnämnda. Detta är att individualisera fenomenet och göra sig blind för vilka politiska miljöer som bidragit till att skapa en terrorist som Anders Behring Breivik.

Sveriges regering har å sin sida utmärkt sig genom att helt ignorera extremhögerns nya skepnader.

I ett utspel på Dagens Nyheters debattsida (5 augusti) hänvisas till: ”De tre huvudsakliga extremistmiljöerna: den autonoma vänstern, vitmaktmiljön och den våldsbejakande islamismen”.

Det kan noteras att ordet höger inte förekommer. Enligt dagens officiella jargong existerar det alltså en extremvänster men ingen extremhöger.
 

Regeringen gör i debattartikeln gällande att Breivik bör räknas till ”vit maktmiljön”, vilken enligt Säpos definition kännetecknas av en ”starkt rasideologisk” världsåskådning. Detta trots att Anders Behring Breivik inte ville försvara ”den vita rasen” utan ”det kristna västerlandet”. Än så länge saknar både regeringen och Säpo ett begrepp för att tala om en sådan extremhöger. Å andra sidan har det kristalliserat sig en distinkt annorlunda extremhöger som vill inkludera muslimer i en global revolt mot ”den nya världsordningen”, föreställd som en mer eller mindre judisk världskonspiration. Inte heller här är ”vit makt” ett adekvat begrepp.

Polariseringen mellan de två nya extremhögrarna går att sätta i samband med 11 september 2001, men blev tydlig först 2006–2007. Det var då som politiska bloggar började få en reell betydelse i Sverige och Europa. Samtidigt dominerades utrikesnyheterna i hög grad av Iran, Hizbollah och Israel samt av några danska karikatyrteckningar.

Allt detta präglade de nya alliansernas karaktär.

Vid denna tid organiserades i Köpenhamn den första träffen för radikala ”kontrajihadister” under ledning av bloggaren ”Fjordman”. Enligt honom var islam bara var ett symptom – den verkliga fienden var ”de krafter av politiskt korrekt mångkulturell marxism som fördärvat den västerländska kulturen”. På träffarna representerades Sverigedemokraterna av bröderna Ted och Kent Ekeroth, som gått med i partiet så sent som 2006. Den senare sitter i dag i riksdagen. Kontrajihadismen har i dag en stark parlamentarisk förankring inte minst i Danmark, Nederländerna och Schweiz. Ambitionen att vara aktiv även på gatan har stärkts sedan fotbollshuliganerna i English defence league inledde sina aktioner 2009.

Kontrajihadisterna delar sin grundanalys men skiljer sig i hur långt de anser att ”islamiseringen” hunnit gå. Medan vissa menar att politikerna fortfarande kan hejda ”islamiseringen” menar andra att slutstriden redan har brutit ut. Anders Behring Breivik är fascist. Annorlunda går det inte att benämna hans drömmar om ett undantagstillstånd där männen bildar tribunaler som rensar ut folkförrädare för att återställa en europeisk monokultur där kvinnorna åter sätts på sin rätta plats.
 

Europas andraextremhöger vilar på samma slags antifeminism och rymmer samma spektrum från populism till fascism. Men dess konspirationsteorier är annorlunda och bidrar till oväntade allianser.

Samtidigt som kontrajihadister bjöds in till Köpenhamn så åkte representanter för Europas andra extremhöger till en konferens i Teheran, inbjudna av Irans president Mahmoud Ahmadinejad. Samtidigt kristalliserades kring 2006–2007 något som kallas ”sanningsrörelsen”, företrädd av figurer som Alex Jones och Ron Paul – en brokig konspirationsteoretisk miljö, präglad av en viss typ av amerikansk högerpopulism korsat med fascination för alternativ teknik och ekonomi, men också med stort utrymme för ohöljd antisemitism.

Ett par år senare inledde Mohamed Omar sitt stora projekt att samla denna andra extremhöger i Sverige. Till dess andra förgrundsgestalter hör i dag Israel Shamir, Jonas De Geer och Lars Adelskogh. De två sistnämnda har även varit verksamma inom Nordiska förbundet som under åren 2006–2007 startade bloggportalen Motpol, wikisajten Metapedia och nätforumet Nordisk, vilka sammantaget har försökt att förnya den gamla naziströrelsen genom att ge den en ny, ”identitär” inriktning.
 

Tanken på den vita rasens överlägsenhet är inte frånvarande i dessa miljöer, men har i hög grad trängts ut av etnopluralismen, en idé om rasers rättigheter, vilket i praktiken innebär global apartheid. Andra företrädare för denna extremhöger intresserar sig inte alls för biologisk härkomst utan ser sig som stridande i en andlig kamp av snarast kosmiska dimensioner. Det som håller dem samman är fixeringen vid att bekämpa en konspiration, vars företrädare oftast benämns som ”sionister”. Föga förvånande hävdar de nu att Anders Behring Breivik genomfört ett ”sionistiskt terrordåd” på uppdrag av Israel.

Trots att synen på Israel kan te sig som den tydligaste skillnaden mellan de två extremhögrarna så befinner de sig samtidigt i symbios på just denna punkt. Båda har intresse av ett upptrappat våld i Mellanösternkonflikten och att dess konfliktlinjer ska bli vägledande för politiken i Europa.

Anders Behring Breivik har visserligen deklarerat att han betraktar Israel som en bastion i kampen mot ”islamisering”. Icke desto mindre genomsyras hans manifest av antisemitism. Av de skyldiga till ”kulturmarxismen” som namnges är nästan alla judar och Breivik hävdar både att USA har ett ”judiskt problem” och att merparten av Europas judar är folkförrädare som måste straffas.
 

Att beskriva Anders Behring Breivik som pro-israelisk är lika relevant som att beskriva Malexandermördarna som pro-palestinska. Först och främst är han fascist. Att andra fascister nu positionerar sig mot honom är inte det minsta konstigt i sig. Detta är knappast första gången i historien som olika fascismer står mot varandra. Vad vi ännu saknar är orden för att tala om Europas två extremhögrar. ”Kontrajihadism” kan tills vidare duga för den ena, den som spänner från bröderna Ekeroth till Anders Breivik. Den andra extremhögern, som sträcker sig från sanningrörelsen till identitärerna, är svårare att benämna med ett gemensamt begrepp.

Polariseringen framträder allt tydligare bland Europas högerextrema partier. Splittringen mellan Sverigedemokraterna och Nationaldemokraterna var ett tidigt exempel. Tysklands extremhöger är tydligt uppdelad mellan kontrajihadisterna i Die Freiheit och nynazisterna i NPD. Veteraner som österrikiska FPÖ och franska Front National har däremot väntat länge med att välja sida, men allt tyder på att de graviterar mot kontrajihadismen. Samtidigt poserar ungerska Jobbik i palestinasjalar medan de anklagar liberaler och socialister för att gå i den judiska konspirationens ledband. Läget är som gjort för att lura motståndarna att spela ett spel som bara de båda extremhögrarna kan vinna