Åren går, Prince består
Clara Törnvall om artisten som spränger gränser när han tänker på sig själv
Prince bar städtantsmössa. Över 140 miljoner tittade.
När han gjorde entré som mellanakt i finalen i Superbowl, den 4 februari 2007, hade han i tio års tid prövat fansens tålamod med överproduktion av trippelalbum och svårtillgängliga instrumentalexperiment. Tillsammans med en vilt dansande marschorkester exploderade han i ett medley där Purple rain-hitsen övergick i Dylans All along the watchtower, som gled in i Foo Fighters Best of you innan någon hann förstå vad som hände. Någon månad senare sa Mavis Staples i en intervju att den gamla Prince var tillbaka.
Superbowlframträdandet var en hälsning till världen från artisten som är allas, som tillhör Hot Chip lika mycket som Cee Lo eller Beyoncé. Den positionen beror inte bara på hans förmåga att bemästra en mängd olika genrer. Det handlar om att han kan ta vilken genre som helst r’n’b, soul, rock, jazz och funk och göra popmusik av den.
Åren går och Prince består, och hans motsägelsefullhet förblir konstant. Underbarnet som skrev sin första låt, Funk Machine, som sjuåring, vill ha manisk kontroll över sitt material. Samtidigt kan han lika gärna framträda i skepnad av en symbol eller under pseudonym i syfte att frigöra musiken från artistpersonan.
Han för krig mot fansajter som använder otillåtna bilder, men ger bort sin musik gratis. Och han har skrivit sextexter som får R Kelly att framstå som kysk, utan att för den skull vara det minsta macho. Den tidiga karriären var en lång lek med feminina poser och attribut. ”I am not a woman, I am not a man. I am something you’ll never understand”, förkunnade han i I Will Die 4 U, innan han 1993 bytte namn till symbolen O(+>
, en kombination av tecknen för man och kvinna. Han var tidigare än de flesta med att använda internet som distributionskanal, idag anser han att internet är över.
I Jason Drapers nyutkomna biografi Prince – Chaos, disorder and revolution börjar historieskrivningen om Prince märkliga sena 90- och tidiga 00-tal ta form.
Det var år som präglades av ryktesspridning och musikutgivning som inte nådde utanför den innersta kretsen av redan frälsta. Det rapporterades om album som aldrig gavs ut (vad hände till exempel med Madrid 2 Chicago och Last december?)
Men framför allt påverkades Prince musikskapande av hans nyfunna religiösa identitet som Jehovas Vittne. Han gjorde skivan The Rainbow Children – ett konceptalbum om regnbågsbarn som knackar dörr för att få hjälp att befria sin trädgård från The banished ones. Prince försökte sedan anlita regissören Kevin Smith för att göra en rekryteringsfilm till Jehovas Vittnen, en idé som han fick för att han missuppfattat Smiths film Dogma, en satir över katolicismen.
Artisten som alltid velat undvika att bli kategoriserad, bland annat genom att ge olika svar på frågan om sina föräldrars etniska bakgrund, hade nu accepterat en konservativ, hierarkisk världsbild. På senare år har dock hans religiösa tro upphört att färga musiken, och han censurerar inte längre sina gamla texter.
Men det viktigaste som Jason Drapers biografi påminner om är hur betydelsefulla de senare årens ständiga kontrakts- och rättighetsbråk med skivbranschen varit. Genom att vägra spela efter reglerna, och i stället distribuera sina nya skivor tillsammans med dagstidningar eller konsertbiljetter, var Prince en av de första som på allvar utmanade synen på inspelad musik som handelsvara.
När Prince är uttalat politisk uttrycker han naiva, diffust grandiosa idéer om jordklotet och människan. Men när han bara tänker på sig själv spränger han lika många gränser idag som för trettio år sen.
