Aftonbladet
Dagens namn: Enar, Einar
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG
Startsidan / Kultur

Seger igen!

Libyendebattören Andreas Malm: det är studenter och hemmafruar, ingenjörer och stålarbetare som vunnit slaget om Tripoli.

Anti-Gaddafi-rebeller i Tripoli-förorten Tajura firar att rebellstyrkorna tagit kontroll över området som en del i intagandet av den libyska huvudstaden Tripoli på måndagsmorgonen.   Anti-Gaddafi-rebeller i Tripoli-förorten Tajura firar att rebellstyrkorna tagit kontroll över området som en del i intagandet av den libyska huvudstaden Tripoli på måndagsmorgonen. Foto: AFP


Och vi som
vant oss vid att aldrig få uppleva en seger! Nu är det 2011. Inte för första, inte för andra, utan för tredje gången detta år får vi se människor rusa ut på gatorna i extatiskt jubel, tända natthimlen med fyrverkerier, hamra på diktatorns porträtt, dansa in gryningen, förvånat se sig om i friheten och gråta ut sin glädje över att tyrannen har fallit efter alla dessa år. Nyp dig själv i armen: nu är det 2011 och folket på gatorna kan segra igen.

”Hemligheten bakom de senaste dagarnas framgångar”, skriver Juan Cole, en av USA:s skarpaste Mellanösternvetare, ”ligger i en folklig revolt i Tripolis arbetarkvarter, som utförde det  mesta av det hårda arbetet med att skaka av sig säkerhetspolisens och de militära klickarnas styre. Det lyckades så väl att när de revolutionära brigaderna närmade sig staden västerifrån mötte de litet eller inget motstånd och kunde rulla rakt in i centrum”.

Lördagskvällens revolt i Tripoli kommer, som så mycket annat detta år, att gå till historien. När mörkret lagt sig över arbetarkvarteren Tajoura, Fashloum och Suq al-Juma bröt invånarna fastan, bad kvällsbönen och gav sig ut på gatorna, som på given signal, med och utan vapen, för att helt enkelt storma Gaddafi-regimens utposter. Vid ett skede ska granater ha skjutits in i en folkmassa med 122 dödsoffer som följd, men tidvattnet steg obönhörligt, med hjälp av rebeller som gled in i Tripoli på gummibåtar och pickups, tills Gaddafis envälde krympt till öar i ett hav av röd-svart-gröna fanor.


Nej, detta är inte Nato:s seger. Det är en seger för Libyens studenter och hemmafruar, ingenjörer och stålarbetare, taxichaufförer och advokater, för alla de som reste sig mot Gaddafi i februari och sedan dess har lärt sig, som enkla amatörer, att bygga om maskingevär och övermanna krypskyttar, säkra flanker och organisera offensiver, sända radio och ge ut tidningar, baka pizza till fronten och läsa poesi på Frihetstorget och hålla hemliga och öppna möten: det är de som nu befriar Tripoli.

 

Inga utländska trupper står på libysk mark. Nato:s luftunderstöd har, naturligtvis, varit avgörande för att nöta ned Gaddafis krigsmaskin – inte konstigt att rebellerna tackar för det – men det är vanliga libyer från Zawiya i väst till Beghazi i öst som offrat sina liv för friheten. Allt sedan kriget mellan regimen och de befriade zonerna blossade upp för ett halvår sedan har just detta varit drömscenariot: folket i Tripoli reser sig, rebellerna rycker in, staden faller ur Gaddafis händer.

Jubla med Libyen.

Är alltså landets framtid säkrad? När den kinesiske premiärministern Zhou Enlai någon gång på 1970-talet fick frågan om vad den franska revolutionen 1789 gett för resultat lär han, enligt den apokryfiska legenden, ha svarat: ”Det är för tidigt att säga”.

Konsekvenserna av en revolution kan – sådan är historiens sensmoral – fortfarande vara svåra att överblicka ett par århundraden senare: mitt i skeendet är det omöjligt. Men om historiker har till uppgift att diskutera de långsiktiga, oavsiktliga följder som ekar genom seklen är det revolutionärers uppgift att gripa ögonblicket i hetluften, kasta sig in med all sin kraft, göra det bästa möjliga av att den rådande ordningen suddats ut och samhället ligger öppet som en oritad karta.


Sedan vidtar det svåraste arbetet. Det gäller snart i Libyen, så som det redan gäller i Tunisien och Egypten: en utdragen, hård, ofta ojämn kamp mot reaktionära krafter gör utgången oviss. I flera avseenden har Libyen ett gynnsammare utgångsläge. Gaddafis statsapparat är på väg att krossas fysiskt, medan den i Egypten har ömsat skinn från Mubaraks kostym till arméns uniform och uthålligt konserverar sin ställning; den libyska revolutionen har utövat dubbelmakt i ett halvår, genererat sina egna organ och står redo att ta över helt.

 

Det är den väpnade triumfens fördelar, men nackdelarna är kanske lika många. Överflödet av utspridda vapen höjer risken för interna strider.  Där Mubaraks fall i Egypten antände ett enormt tillbommat fyrverkerilager av partier, fackföreningar, bondekooperativ, studentgrupper, ungdomsorganisationer, konstnärsunioner och oräkneliga andra initiativ återstår det för libyerna att formera en liknande brokig mångfald av rörelser.

Men av det halvår som gått tycks ett vara säkert. Revolutionen kommer att ge libyerna friheten att uttrycka sig som de behagar, med sina egna medel, på vilket språk de vill för första gången kan Libyens amazigh, kända i väst som ”berber”, ta fram sin kultur ur gömmorna – utan att frukta fängelse, tortyr eller offentlig hängning. Den friheten är premissen för allt annat.

Den är uppenbarligen värd att offra livet för.

Nu ser viss vänster i Europa enbart Anders Fogh Rasmussen och Nicolas Sarkozy och blundar hårt för att få bort bilderna på euforiska araber. Men när mörkret lagt sig över Syrien på söndagskvällen och människor brutit fastan och bett kvällsbönen gav de sig ut i gränderna för att gratulera Libyen: ingenting kan blåsa mer luft i deras lungor än Gaddafis fall.

Och om segern är möjlig i Tunisien, Egypten och Libyen, varför inte också i Jemen, i Bahrain, i Jordanien, i Grekland, Storbritannien, Spanien, Indien, Iran, Chile, Palestina… Det är, när allt kommer omkring, 2011.

 

Andreas Malm
Om Aftonbladet