För mycket väsen

I dag startar tredje säsongen av True Blood på SVT, och mycket vatten har flutit under broarna sedan den stilige vampyren Bill klev in på Merlotte’s bar och förvred huvudet på servitrisen Sookie.

Då hade vampyrerna nyligen kommit ut ur kistan efter att ha levt i årtusenden utanför samhället, och var fortfarande rara ärtor i mänskliga sammanhang. Nu är de helt naturaliserade i seriens verklighet, och manusförfattarna introducerar nya karaktärer och väsen i snabb takt.

I andra säsongen fick vi möta menaden Maryann, som drog in hela samhället i sin trollkraft och våldsamma Dionysoskult. Framöver får vi möta bland annat varulvar, och fler mäktiga vampyrer gör också entré.

True Blood har helt enkelt blivit mer lik modern mainstream-fantasy, som Harry Potter eller författaren Nick Perumovs böcker: storyn blir en tunn, vindlande ådra inbäddad i en kraftig muskelmassa av action, effekter och ett ständigt förnyat persongalleri runt huvudpersonerna.
 

Från början uppfattade jag däremot serien som nästan chockerande händelsefattig. Det begicks visserligen flera mord, och visst förekom det blodsugande, men det var mest ett slags skrämselkrydda. Fokus låg i stället på att etablera miljön och introducera huvudpersonerna, och det fick ta tid, säkert sex–sju avsnitt.

Nu dryper serien av sex, svett och blod, men den graviterar egentligen fortfarande kring tala ut-scener, gräl, comic relief och tårfyllda återknytanden. Den är så relationsorienterad att jag nästan tråkades ihjäl av de första avsnitten, innan yttre händelser åtminstone då och då drev huvudpersonerna ut ur de ständiga krissamtalen.
 

Har man varit med från början, så känner man alltså syskonen Sookie (Anna Paquin) och Jason (Ryan Kwanten) Stackhouse och deras barndomsvän Tara Thornton (Rutina Wesley), trion som utgör seriens centrum. De är alla i 25-årsåldern och delar en tuff uppväxt, syskonen som tidigt föräldralösa och Tara med en svårt alkoholiserad och intill psykosen religiös mamma. De är arbetande småstadsbor: Tara är bartender och Sookie serverar på Merlotte’s, Jason är vägarbetare. Var och en av dem kämpar på sitt sätt med sig själv.

Tara – seriens kanske mest skärpta och roliga karaktär – är full av uppdämd vrede och bitterhet, som hon är klyftig nog att ge politisk relief: man sätter sig åtminstone inte på henne i egenskap av svart och kvinna.

Jason är en lättledd missbrukarpersonlighet, med lika nära till sexexcesser som droger och sekterism. Serien gillar att driva med honom i ett slags manlighetsbuskis, lite som Josef Fares gör med Torkel Peterssons roller i sina filmer.

Sookie, seriens hjältinna, lider svårt av sin förmåga att läsa andras tankar. Dels är det inga vackra saker hon hör inifrån folks huvuden, dels väcker hon misstänksamhet. Det är bara vampyren Bills tankar hon inte hör, och däri ligger en del av hans attraktionskraft.
 

Andra centrala figurer är Merlotte’s ägare Sam, som har förmågan att förvandla sig till djur, Bill förstås, vampyr och en ”southern gentleman”, och Lafayette, min personliga favorit jämte Tara – en superliberal trickster, droghandlare, prostituerad och kock, klarsynt, pragmatisk och på sitt eget sätt mycket ordningsam och omhändertagande.

För tv-serienördar kan det vara värt att reflektera lite över hans likhet med rollfiguren Omar Little i The Wire, en annan succé från produktionsbolaget HBO. Båda är svarta, homosexuella män, som navigerar skickligt över farliga gränser i en vild värld, med våld om så krävs. De har en kylig blick på de stora dragen därute, men representerar samtidigt en nästan moderlig värme i sina närmare relationer. Vi har en ny typ av hjältefigur här, som skulle förtjäna en egen analys.

 

Serien utspelar sig i den lilla staden Bon Temps i Louisiana, och använder den mytologiserade cajunkulturen som mustig fond: det är nog ingen slump att det är just i magins, inälvsmatens och den fuktiga hettans landskap, som det övernaturliga tränger in i verkligheten och integreras.

Här lever människor tätt, och kanske kan man se Sookies telepatiska förmåga som en bild för detta. Hon vet hur folk tänker i Bon Temps. Eller: i Bon Temps vet folk det mesta om varandra. Och det är de alltså strängt upptagna med, i skvaller, bråk och allianser.

Här finns heller inte mycket till överhet, utan staden speglar en mycket amerikansk idé om stark, istadig lokal självständighet. Staten är frånvarande, lagens långa arm i form av lokala poliser famlar beskäftigt i blindo. Intressant nog porträtterar serien i stort sett enbart arbetare på relativt jämställd fot med varandra.
 

Men så kommer vampyrerna. Deras tankar kan Sookie inte läsa, de är visserligen föraktade men starka, självläkande, på så många sätt överlägsna Bon Temps mänskliga befolkning. De har existerat i generationer, sett världen, och många av dem är maktlystna, som Alexander Skarsgårds magnifike, svenske vikingavampyr Eric.

Festligt nog har vampyrerna en egen medborgarrättsrörelse, och de av dem som förespråkar integration har övergått alltmer till syntetiskt blod på flaska – men är de att lita på? Vilken är deras agenda?

Det liknar globaliseringsångest i en skrattspegel, och den utlöser en, ska det visa sig, delvis berättigad paranoia.

”Jag litade på dig!”, ”du ljög för mig!” är typiska, återkommande repliker. Och i True Blood är det många som inte är vad de verkar.
 

Sookie är hjältinnan, politikern kan man säga, som ger sig in i vampyrvärlden för att förstå och utbilda, och för att hon inser att integration är enda vägen. Hennes förälskelse i och nästan överjordiska band till Bill blir hennes rättesnöre, och hon har, precis som Tara och Jason, lidit av konformismen och den sociala kontrollen i Bon Temps. Kanske kan vampyrernas inträde i samhällsgemenskapen vidga vyer och befria från inskränkthet. De representerar, för Sookie, en annan värld, så stor och mångfaldig att ”freak” är ett meningslöst begrepp. Intressant i sammanhanget är att vampyrblod är en vitaliserande superdrog för människor, den ”öppnar sinnena” inte olikt LSD.

Sookie utkämpar ett tvåfrontskrig, dels med sina egna som vet vad de har men inte vad de får, dels med vampyrerna som inte lärt sig veta hut än utan glider runt som depraverade vivörer med smak för människoblod.

Serien utvinner mycket komik ur kontrasten mellan dem och misstänksamma, stöddiga småstadsbor, och binder samman världarna med en intagande burlesk humor. Dess skapare, Alan Ball, stod också bakom Six Feet Under, och är bra på att förmedla ett slags trivsel och närhet mitt i tragedierna. Det är egentligen bara på kyrkan som hans blick är oförsonlig: i True Blood representerar den ond galenskap, en förvillelse som hotar de kämpande småstadsborna likaväl som Maryanns Dionysossekt.
 

Till skillnad från mer komplexa tv-succéer som Mad Men och The Wire, som kräver intensiv uppmärksamhet för att man inte ska tappa bort sig, har True Blood så här långt varit generöst inbjudande och enkel att följa. Den erbjuder en trygg bas av relationsdramatik, tydligt mejslade huvudpersoner, mycket humor och vilsamma om än ibland irriterande stereotyper.

Men smärtan ökar i takt med att avsnitten rullar på. Bill sugs tillbaka in i en kall vampyrtillvaro, Tara och Lafayette bryts ner, Sookie famlar sig fram bland varulvar och blodsugare. Säsong tre inleds som sagt bombastiskt, med mycket action och många nya figurer och väsen. Låt oss hoppas att manusförfattarna inte tappar fotfästet och driver vidare mot genrens mittfåra. Berättelsen har ju bara börjat.