Titta, så goda "vi" är!

När president George W Bush lade fram sin nationella säkerhetsstrategi i september förra året tillkännagav han att Förenta staterna hade för avsikt att dominera världen genom våld. Detta hade aldrig tidigare uttalats med sådan uppriktighet; och Irak skulle bli ett "testfall". För varje dag kommer nu Bushregimen allt närmare Benito Mussolinis definition på fascism: den militaristiska statens sammansmältning med storföretagsmakten. Irak är ett testfall också för västerländska liberaler. Samtidigt som lidandet växer i detta hårt drabbade land, där Röda Korsets läkare beskriver mängden döda och sårade civila som "ofattbar", ägnar man sig i de västliga medierna åt att "debattera" valet av nästa land att erövra, Syrien eller Iran, som om det rörde sig om en VM-match i fotboll.

Det otänkbara håller på att normaliseras. Den amerikanske författaren Edward Herman skrev: "Det råder vanligen en arbetsdelning när det gäller utförandet respektive rationaliseringen av det otänkbara, där den direkta våldsutövningen och dödandet görs av en uppsättning individer " medan andra arbetar på att förbättra teknologin (en bättre krematoriegas, napalm som brinner längre och fastnar bättre, bombsplitter som penetrerar mänsklig vävnad på ett sådant sätt att det blir svårare att avlägsna). Det är experternas och de etablerade mediernas uppgift att i allmänhetens ögon normalisera det otänkbara."

Herman skrev detta efter Kuwaitkriget 1991. De nattliga bilderna från det kriget av amerikanska bulldozrar som begravde tusentals tvångsinkallade irakiska tonåringar, varav många var vid liv och försökte kapitulera, blev aldrig visade. På så sätt blev slakten normaliserad. En studie som offentliggjordes strax före julen 1991 av Medical Educational Trust avslöjade att mer än 200 000 irakiska män, kvinnor och barn dödades under kriget eller dog som en direkt följd av den USA-ledda attacken. Detta rapporterades knappast, och "krigets" mordiska karaktär trängde aldrig in i det allmänna medvetandet här i Storbritannien, för att inte tala om i Amerika.

Pentagons avsiktliga förstörelse av Iraks civila infrastruktur, exempelvis kraftstationer och vattenreningsverk, i kombination med införandet av ett embargo som var lika barbariskt som en medeltida belägring, orsakade mänskligt lidande i en omfattning som västvärlden aldrig riktigt förstått. Dokumenterad bevisning fanns tillgänglig, i stora mängder; mot slutet av 1990-talet dog 6 000 barn varje månad, och de två högt uppsatta FN-tjänstemän som ansvarade för det humanitära biståndet i Irak, Denis Halliday och Hans von Sponeck, avgick i protest mot den dolda dagordningen bakom embargot. Halliday beskrev det som "folkmord". Så sent som i juli förra året stoppade Förenta staterna med berått mod, och med stöd av Blairregeringen, leveranser av humanitära förnödenheter värda 5,4 miljarder dollar, allt från vacciner och blodpåsar till vanliga värktabletter, som Irak hade betalat för och som säkerhetsrådet hade godkänt.

Den attack som de två militärt starkaste staterna i världen genomförde förra månaden mot en demoraliserad, sjuk och i stort sett försvarslös befolkning var den logiska fortsättningen på detta barbari. Detta kallas nu en "seger", och flaggorna halas fram. Förra veckan återvände ubåten HMS Turbulent till Plymouth med hissad sjörövarflagg. Mycket lämpligt. Denna atomubåt avfyrade omkring trettio amerikanska Tomahawkrobotar mot Irak. Varje robot kostar 700 000 pund: en totalsumma på 21 miljoner pund. Bara det skulle räcka till att förse Basras desperata invånare med mat, vatten och mediciner.

Föreställ er: vad var det som befälhavare Andrew McKend-ricks trettio robotar träffade? Hur många människor dödade och lemlästade de i en befolkning som nästan till hälften består av barn? Kanske träffade denne befälhavare ett palats med kranar av guld i badrummet, eller en "ledningscentral", som amerikanerna och Geoffrey Hoon, den brittiske försvarsministern, lögnaktigt brukar påstå. Eller kanske var alla hans sjuhundratusenpundsrobotar utrustade med sensorer som förmår att skilja mellan George Bushs "missdådare" och barn. Säkert är att hans måltavlor inte inkluderade oljeministeriet.

RAF:s Tornadostridsflygplan återvänder också till sina baser, som är belägna på några av de stillsammaste platserna på den engelska och skotska landsbygden: långt från dammet i södra Irak, som virvlar genom marknader och lekplatser och bär med sig cancerframkallande partiklar från amerikanska och brittiska uranhaltiga robotar: långt från byarna och fälten där outlösta klusterbomber väntar på att drabba offer som Tornadopiloterna aldrig kommer att se eller ens höra talas om. När kriget började uppmanades den brittiska allmänheten att "stödja" de trupper som illegalt och odemokratiskt hade sänts i väg för att döda människor som vi inte har något otalt med. "Det slutgiltiga provet på vår professionalism" var de ord befälhavare McKendrick använde för att beskriva ett oprovocerat angrepp på en nation utan ubåtar, utan flotta och flygvapen, och nu utan rent vatten och elektricitet och, på många sjukhus, utan bedövning för amputation av små kroppsdelar som trasats sönder av granatsplitter. Jag har sett på andra platser hur detta görs, med bara en munkavle.

Vi har fått höra mycket om Ali Ismail Abbas tragedi, pojken som förlorade sina föräldrar och sina armar i en robotattack. Ali har flugits till ett modernt sjukhus i Kuwait. Pub-liciteten har räddat honom. Tony Blair säger att han tänker "göra allt han kan" för att hjälpa honom. Detta måste vara den ultimata förolämpningen mot minnet av alla de irakiska barn som har dött en våldsam död i Blairs krig eller som dog till följd av det embargo som Blair entusiastiskt stödde. Räddandet av Ali är tänkt att visa hur godhjärtade "vi" är, genom att låta en spektakulär välgörenhetsgest ersätta vår kunskap om omfattningen av det brott som begåtts mot alla barnen, i vårt namn. Låt oss nu få se bilderna på den "lastbilslast" av lemlästade kvinnor och barn som Röda Korsets läkare såg.

Samtidigt som Ali flögs till Kuwait hindrade amerikanerna Rädda Barnen från att skicka ett plan med medicinska förnödenheter till norra Irak, där 40 000 människor är i desperat behov av hjälp. Enligt FN har halva Iraks befolkning bara mat för några veckor framåt. Chefen för FN:s matprogram säger att 40 miljoner människor runtom i världen nu befinner sig i fara på grund av den oreda som den humanitära katastrofen i Irak orsakat.

Och detta är "befrielse". Nej, det är en blodig erövring, vilket Amerikas storskaliga stöld av Iraks resurser och naturtillgångar visar. Fråga människorna ute på gatorna, vilkas fruktan för och hat mot Saddam Hussein praktiskt taget över en natt har flyttats över på Bush och Blair, och eventuellt på "oss" i västvärlden.

Sådan är omfattningen av Blairs brott att han är i trängande behov av ett uttänkt försvar. Andrew Marr, BBC:s politiska redaktör, rapporterade som om han förde försvararnas talan: "[Blair] sade att de skulle lyckas inta Bagdad utan ett blodbad och att irakierna skulle jubla i slutändan. Och på bägge dessa punkter visar det sig att han hade fullständigt rätt."

Vad utgör ett blodbad enligt BBC:s man på Downing Street? Var dödandet av de 3 000 människorna i World Trade Center att betrakta som ett blodbad? Om hans svar är ja då utgör de tusentals dödade i Irak under den senaste månaden ett blodbad. Enligt en rapport dödades mer än 3 000 irakier under en enda dag. Menar Blairs försvarare att en grupp människors liv är mer värda än andra människors liv? Devalvering av mänskligt liv har alltid varit en nödvändig förutsättning för imperialistisk maktutövning, från Kongo till Vietnam, från Tjetjenien till Irak.

Om, som Milan Kundera skrev, "människans kamp mot makten är minnets kamp mot glömskan", då får vi inte glömma. Vi får inte glömma Bushs och Blairs lögner om massförstörelsevapen vilka, som Hans Blix nu säger, byggde på "fabricerade bevis". Vi får inte glömma att Amerika och Storbritannien öppet deklarerade, för första gången, att de var beredda att använda kärnvapen. En härskande maffia styr nu Amerika, och den brittiske premiärministern lyder under dem. Tillsammans tömmer de nobla ord som befrielse, frihet och demokrati på deras verkliga mening. Den outtalade sanningen är att bakom den blodiga erövringen av Irak ligger erövringen av oss alla: av våra tankar, vår mänsklighet och vår självaktning. Om vi inte säger eller gör någonting kommer vi garanterat att bli besegrade.