Dagen när hoppet dog

Om 1980-talet var den kromblå egoismens årtionde, var 90-talet på många sätt hoppets decennium.

Den sydafrikanska apartheidregimens fall visade att tillsynes ändlös kamp kan sluta med seger. I ruinerna av Berlinmuren växte en ny vänster fram med en självständig kritik av både realsocialismen och nyliberalismen. Feminismen utmanade på allvar de patriarkala strukturerna. I slutet av decenniet uppstod enorma globala rättviserörelser som krävde en ny ekonomisk och ekologisk världsordning.

Det var på många sätt en härlig tid som gav stora utsikter om att världen kanske kunde förändras.

Så kom den 11 september 2001. Där och då dog inte bara tre tusen oskyldiga människor utan även drömmen om att en annan värld är möjlig. Den maktelit som i land efter land fruktat massornas organisering fick plötsligt en legitim förevändning att gå till massiv attack mot allt den fann hotfullt.

Den offensiven pågår fortfarande.

I backspegeln kan det verka som att världen förändrades i grunden 11/9, men mycket av det som vi pratar om som nytt är bara en fortsättning på nåt som redan var påbörjat eller rentav  gammalt.

”Kriget mot terrorismen” var i full gång redan under Kalla kriget. ANC, PLO, Sandinisterna … de var alla terroriststämplade. När Göteborgskravallerna rasade i juni 2001 hade Sverige redan inlett en skärpning av terroristlagstiftningen. Inte för att vi hade problem med flygplanskapare, utan för att EU-ledningen ville stävja den sociala mobilisering som utmanade världsordningen – London, Genua, Seattle, Porto Alegre – låt vara att de hårda domarna senare var en konsekvens av 11/9. 

Övervakning, avlyssning, åsiktsregistrering är inte heller nåt nytt, skillnaden är att den i dag sker helt öppet. I namn av terrorismbekämpningen har vi på laglig väg perforerat demokratin på ett sätt som aldrig hade gått för några år sen – och det flesta tycker att det är bra.

Och vi som inte tycker att det är bra, har blivit blasé. Makthavarnas informationsstyrning ger oss en fullständigt förljugen världsbild, men rätt mycket får vi ändå veta. I måndags avslöjade Svenska Dagbladet att USA har ett hemligt fängelse i Mogadishu, dit man fraktar ”terroristmisstänka” från hela världen till tortyr och förvaring utan rättegång.

Vem orkar längre reagera på såna uppgifter?

Guantánamo. Abu-Ghraib. Namn som för några år sedan väckte avsky har i dag nästan fallit i glömska. De samlar inga demonstrationer längre, engagerar inga opinionsbildare.

Världen efter 11/9 talar ett annat språk, men även om orden är nya, är målen och metoderna desamma. När USA ockuperade Filippinerna 1899 myntade Rudyard Kipling propagandafrasen ”den vite mannens börda”. På orwellskt nyspråk heter det i dag att ”den fria världen ska sprida demokrati och civilisation”. Vad som förr hette kolonialism eller imperialism, heter nu ”humanitära interventioner” – men även det var nåt som började med Kalla krigets slut, det har bara accentuerats efter 11/9.

Vid sekelskiftet 1900 styckade man upp Afrika med en metaforisk linjal, på 2010-talet med en oljesticka. I söndags träffades krigsherrarna i Paris för att diskutera hur de libyska tillgångarna ska fördelas. Frankrike kräver 35 procent av oljan, som tack för att man bombat bort sin forne vapendragare Gaddafi.

Inte heller den manikeiska uppdelningen av världen som en kamp mellan ont och gott är ny, de onda rödingarna har bara ersatts av de onda muslimerna. Men här finns en avgörande förändring. Den europeiska rädslan för muslimer är visserligen uråldrig, men för tio år sedan hade det varit en omöjlighet för fransmännen att förbjuda heltäckande slöja på offentlig plats. Islamofobin finns överallt, i varje personalmatsal och parlament, och spänner en båge mellan namnkunniga kolumnister, ledarskribenter, tidskriftsmakare och Utøya.

Efter 11/9 finns det i stort sett bara en fråga som upptar det offentliga samtalet: islam.

Förra helgen publicerade Dagens Nyheter en omfattande brevväxling mellan en av sina skribenter och en brittisk författare om världen efter 11 september. Det var islamism hit och islamism dit. En annan ism lyste med sin frånvaro: imperialism. I det här samtalet var västmakterna inte ens en aktör.

Vi som var emot anfallskrigen mot Afghanistan och Irak kan med gott självförtroende säga, att vi hade rätt. ”Befrielsen av Irak” har kostat mellan en och två miljoner människor livet och hade inte varit möjligt om västmakterna inte var av den åsikten att araber och muslimer är några man kan bomba och svälta ihjäl. Detta facit borde få varje opinionsbildare som vädjade till de amerikanska vapnen, och därigenom hetsade fram blodbaden, att yla av självkritik och skam. Men drar de några slutsatser?

Nej. Offren bemöts med en axelryckning.

Det spelar ingen roll om vad som berättas, den koloniala mentaliteten är cementerad: västvärldens stormakter ska ha privilegier som inga andra ska ha. De har rätt att anfalla och ockupera andra länder. De får i såna sammanhang ta död på hur många människor som helst. Det blir inga efterräkningar.

Världen efter 11/9 har avintellektualiserats. Liberalerna – de verkliga liberalerna, de med patos för mänskliga värden och rättigheter – har aldrig varit så svaga som nu. De tvingar inte längre makthavarna att vara ens ett uns känsliga för förnuftsargument och humanism. De nykoloniala maktstrukturerna tillåter bara ett enda perspektiv: Håll med eller håll käft.

Men om 00-talet började med en septembertragedi som resulterade i tio reaktionära år, började 10-talet med en februarieufori som skänker hoppet åter att en annan värld är möjlig. Med krav på demokrati och sociala reformer kastar araberna av sig sina envåldshärskare – de som i årtionden levt under västmakternas beskydd – och försätter den militariserade nyliberalismen i chocktillstånd. 

De påminner oss om att den reella demokratin är en kraft som utgår från folkliga massrörelser och inte från bombflygplan.

Det kommer en ny tid.