Aftonbladet
Dagens namn: Ragnar, Ragna
Årets bästa sajt. Årets nyhetssajt. Årets Dagstidning digitalt.
Startsidan / Kultur

Samhällets fiende

Dan Josefsson om Julian Assange: En ensam och trasig nyliberal som vill riva sönder demokratin

HJÄLTEN HAVERERADE Wikileaksledaren Julian Assange ifrågasätts allt mer efter den senaste nätpubliceringen av 250 000 UD-telegram. ”Wikileaks har reducerats till språkrör för en enskild individ med problem”, skrev The Guardian – en av många tunga tidningar som nu tagit sin hand från Assange. Dan Josefsson har också tvingats revidera sin bild av Wikileaksgrundaren som en yttrandefrihetens hjälte.   HJÄLTEN HAVERERADE Wikileaksledaren Julian Assange ifrågasätts allt mer efter den senaste nätpubliceringen av 250 000 UD-telegram. ”Wikileaks har reducerats till språkrör för en enskild individ med problem”, skrev The Guardian – en av många tunga tidningar som nu tagit sin hand från Assange. Dan Josefsson har också tvingats revidera sin bild av Wikileaksgrundaren som en yttrandefrihetens hjälte. Foto: AP

Förra året fick Wikileaks ledare Julian Assange kritik från de egna leden för sin despotiska ledarstil. Han svarade med att sparka kritikerna. En av dem, en 25-årig volontär från Island, fick följande avskedsord via en krypterad chatt:

”Jag är denna organisations hjärta och själ, dess grundare, filosof, talesperson, ursprungliga kodare, finansiär och allt annat. Om du har problem med mig, piss off.”

Utbrottet tycks onekligen bekräfta att det ligger något i kritiken mot Assange som chef. Men få tycks ha funderat över att han kallar sig filosof. Vilken är filosofin bakom Wikileaks?

Jag borde veta det. Redan 2008 skrev jag entusiastiskt om Wikileaks som ett ”fascinerande och nyskapande projekt för demokrati och yttrandefrihet” (29 feb 2008). Ett par år senare träffade jag Julian Assange och övervägde att jobba för organisationen.

I dag måste jag generat erkänna att jag inte förstod vilket syfte Assange faktiskt har med organisationen.

 

Julian Assange har hjältestatus som kompromisslös granskare av makten. Men maktgranskning är inte något han har hittat på. Publicering av hemligstämplat material från hemliga läckor har tvärtom varit en del av journalistiken sedan den blev ”undersökande” på 1970-talet. Wikileaks har bidragit med tekniska lösningar för att rationalisera själva insamlandet av läckt information. Men det är inte mycket till filosofi, och tekniken kan teoretiskt sett vilken organisation som helst använda i dag. Avhoppare från Wikileaks konstruerar redan egna system och jag ser fram emot fler viktiga avslöjanden.

Julian Assanges speciella filosofi måste sökas någon annanstans än i en okuvlig vilja att granska makten. Letandet kan börja i manifestet Conspiracy as Governance (Konspirationen som styrelseform) som han skrev 2006, samma år som Wikileaks grundades. Här framgår att Assange ser staten i sig som en ondskefull konspiration.

Enligt manifestet överlever den onda staten tack vare ett omfattande hemlighetsmakeri, vars enda syfte är att gynna de individer som står i statens tjänst. Om statens möjligheter att ha hemligheter slås sönder kollapsar konspirationen - det vill säga staten. Ett nytt samhälle kan då uppstå där folkets strävan efter ”sanning, kärlek och självförverkligande” inte längre kan nedtrampas. Det låter vackert, men bara en drömmare kan tro att nationer kan administreras enbart genom kärlek.

 Assange gör ingen distinktion mellan diktaturer och demokratier, och det har sin förklaring. Robert Manne, professor i statsvetenskap i Melbourne, har påpekat att Assange åren 1994–2003 var djupt involverad i Cypherpunk-rörelsen (The Monthy, mars 2011). Det var en liten grupp extrema högerlibertarianer som utvecklade sin filosofi på en mejlinglista. Där betraktades staten som en dödsfiende och man ville använda kryptering för att hindra staten från att se vad individer sysslar med. Cypherpunkare skissade till exempel på en elektronisk, krypterad valuta som skulle göra alla ekonomiska transaktioner osynliga och därmed omöjliggöra beskattning. Cypherpunkarnas ville tvinga staten på knä och drömde om ett samhälle utan statsmakt, helt byggd på oreglerad laissez faire-kapitalism. Tonen var elitistisk, sexistisk och djupt antidemokratisk.

 

Förklaringen till att Julian Assange drogs till Cypherpunk-rörelsen finns i hans förflutna. Den i dag 41-årige Assange har publicerat hela två självbiografier. Den första, Underground, kom 1997. Den andra, Julian Assange: The unauthorised autobiography kom ut i torsdags. Denna är visserligen snarare ett utkast till självbiografi. Julian Assange hamnade i en våldsam konflikt med förlaget Canongate och vägrade skriva färdigt boken trots att han fått flera miljoner i förskott. Förlaget svarade med att släppa den halvfärdiga boken mot hans vilja.

När jag kombinerar informationen i böckerna med intervjuer och blogginlägg framträder en tydlig bild. Detta är en man som privat befunnit sig i krig med australiensiska staten i nästan hela sitt liv.

Julians mamma var vänsteraktivist. I början av 1970-talet var hon inblandad i att avslöja Englands hemliga kärnvapenprover i Australien. Polisen ska då ha hotat att ta ifrån henne vårdnaden om Julian, som var fyra år gammal, om hon inte upphörde med sin aktivism. Enligt Julian Assange berättades historien om statens hot ofta under hans uppväxt, och han tog djupt intryck.

När Assange var nio år blev hans mamma tillsammans med en man som misshandlade henne. Från 11 till 16 års ålder tvingades Julian Assange tillsammans med sin mor leva gömd och på flykt undan kvinnomisshandlaren. Även detta satte spår. I nya boken skriver Assange att mannen var medlem i en sekt som stal barn, och att sekten infiltrerat australiensiska myndigheter. På så vis ska förföljaren ha fått tips om var i landet Julian Assange och hans mamma gömde sig. Mamman avfärdar den teorin i en intervju i The New Yorker (7 juni 2010). Men Julian Assange är alltså ändå övertygad om att monstret från hans barndom var lierad med australiensiska staten.

Som tonåring fick Julian Assange en dator och blev en skicklig hacker. Han gifte sig som 18-åring och fick en son. Två år senare slog polisen till, han åtalades för datorintrång och dömdes till böter. Samtidigt lämnade hustrun honom och tog sonen med sig. Julian Assange startade en rättsprocess för att få ensam vårdnad om barnet. Det hela utvecklas till en ursinnig och mycket långvarig kamp mellan Julian Assange och staten. Tillsammans med sin mamma byggde han upp en liten aktivistgrupp som försökte förmå tjänstemän att anonymt läcka information som kunde stärka Assanges chanser att vinna processen. Det var som en förlaga till Wikileaks.

Efter flera års strid tvingades Assange 1999 acceptera delad vårdnad. Hans mamma beskriver hur dåligt både hon och Julian mådde: ”Det var som att komma tillbaka från ett krig.” (The New Yorker 7 juni 2010). I samma intervju berättar hon att Julian Assanges bruna hår efter sista rätte­gångsförhandlingen bleknade till vitt. Hon säger sig vara övertygad om att hennes son än i dag lider av ”obehandlad posttraumatisk stress”.

 

Det är förståeligt att Julian Assange ogillar staten. Han har råkat illa ut och mycket talar för att prövningarna gjort honom till en typisk rättshaverist, övertygad om att staten är en enda stor konspiration.

I ett blogginlägg skrivet 2006 säger han sig känna stark samhörighet med Aleksandr Solzjenitsyn och dennes dissidentvänner i Stalins arbetsläger: ”Hur nära löper inte parallellerna till mina egna äventyr!” Precis som Solzjenitsyn tycker sig Assange ha förmågan att genomskåda fernissan av lögner och ”se staten som den verkligen är!” (17 juli 2006).

Josef Stalin skickade Solzjenitsyn till Gulag. En domstol i Australien gav Julian Assange delad vårdnad om ett barn. En viss skillnad kan tyckas, men för Julian Assange är övergreppen jämförbara. Han ser världen i svartvitt.

När Julian Assange startade Wikileaks 2006 gjorde han det med hjälp av kompisar från Cypherpunk-gruppen. Fem år senare är han vänsterns nya stjärna. ”Statliga hemligheter är till sin natur korrumperande”, deklarerar han. ”Staten har ingen rätt att ha hemligheter” (Frontline 4 april 2011).

Vi är få som reflekterar över det faktum att staten i demokratiska länder har ett mandat att ha vissa hemligheter. Detta mandat missbrukas förvisso ofta. Men lösningen kan inte vara att allt som staten gör och vet ska offentliggöras i realtid. Hur skulle myndigheterna då kunna slåss mot organiserad brottslighet och skattefiffel? Hur skulle välfärdsstaten kunna skydda sina svagaste medborgare om alla statens uppgifter var offentliga?

Frihetskämpar som Assange själv ska dock få ha hemligheter. Julian Assange är krypteringsexpert och Wikileaks en orgie i krypterad kommunikation, täcknamn och smygande.

Denna dubbla standard skapar ett logiskt problem. Rebellerna i en diktatur kan med Julian Assanges välsignelse starta en revolt och störta diktatorn. Men om man sedan tar sig för att forma en demokratisk stat så kommer Julian Assange omedelbart att göra sitt bästa för att avslöja den nybildade statens hemligheter. Går det överhuvudtaget att bygga en stat under sådana omständigheter? Varför överhuvudtaget stödja revolten från första början om målet – att bilda regering – ses som något per definition ondskefullt?

 

Nyligen lade Julian Assange ut 250 000 telegram från USA:s utrikesdepartement på nätet utan föregående granskning eller strykning av sådan information som det inte är etiskt försvarbart att publicera. Många blev besvikna, men sett i ljuset av Assanges mål att sabotera statens arbete oavsett vad den sysslar med så är manövern inte förvånande.

Ett resultat blev att The New York Times, El País, The Guardian, Le Monde och Der Spiegel tog sin hand ifrån Julian Assange. Tidningarna har hjälpt till att källkritiskt och journalistiskt bearbeta och publicera en mindre del av telegrammen, men i ett uttalande säger man att publiceringen av det obearbetade materialet är djupt oansvarigt. The Guardian, en av Wikileaks äldsta samarbetspartners, skriver att hela Wikileaks har ”reducerats till språkrör för en enskild individ med problem – emellanåt briljant, men allt mer labil och oberäknelig” (2 sept 2011). The Guardian tycker att en i grunden god idé fuskas bort.

Jag skulle snarare säga att det är Wikileaks idé som är problemet.

Vi är många som längtar efter en rättvisare värld. Julian Assange dök upp från ingenstans och lovade att fixa en revolution. Jag blev själv så fascinerad av materialet Assange fick fram att jag vägrade se honom för vad han är: En ensam och trasig libertarian som vill riva ner det demokratiska samhälle som vi, hur hopplöst svår uppgiften än ibland kan verka, ändå måste försöka bygga tillsammans.

Dan Josefsson
SENASTE NYTT

Visa fler