Elegans som avväpnar

Författaren Mattias Ronge är pr-konsult i det civila, och hans debutroman Tittaren handlade om en konsult, som gapar efter för mycket och hamnar i kris. I sin andra roman, Den girige, fortsätter han att gissla drivkrafterna inom de kretsar jag antar att han själv rör – eller rört – sig.
 

Girighet är en synd som gisslats otaliga gånger i litteraturen, men genom sin inte så litet raffinerade intrigflätning ger Ronge girigheten en viss egen vinkling, i linje med Brechts bevingade ord om att ”vad är väl att råna en bank mot att starta en”.

Romanen har två huvudpersoner, som inledningsvis inte tycks ha det minsta med varandra att göra, men så småningom får det i högsta grad. Den ene, Bernard, kommer från arbetarmiljö och ägnar sitt liv åt att kompensera ett medfött handikapp, en utväxt i sidan i form av en hand från en outvecklad tvillingbror. Han lämnar sin barndomsmiljö, kastar sig mammon i våld och skapar miljoner genom en fiffig sida på nätet. Han identifierar sig själv helt med sina ekonomiska framgångar.
 

Den andre, Denny, är yrkeskriminell, och hans sätt att försöka skapa sig en identitet skiljer sig i grunden inte mycket från Bernards. Han lider av samma grandiositet och självöverskattning som Bernard, men inom hans bransch tar det sig bara litet andra uttryck. Hur Bernard och Denny kommer samman och råkar få samma intressen är en spännande historia, som Ronge får ihop riktigt skickligt. Inte minst genom att den moraliska poängen vävs samman med spänningsmomenten.

I Tittaren visade sig Ronge ha talang för att knåpa ihop en bra intrig och till och med få till ett starkt och oväntat slut på historien. Det lyckas han med även i Den girige. Han upprepar sig en del i sin iver att övertyga, men elegansen i det öppna slutet avväpnar.