ÅSIKT

En apa i kulturen

Nyskriven essä av Maj-Britt Wiggh

Foto: Teckning: Nina Hemmingsson
KULTUR

En gång i månaden publicerar Aftonbladets kultursidor en längre litterär text av en svensk författare. I dag: Maj-Britt Wiggh.

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Maj-Britt Wiggh
Maj-Britt WigghFoto: Foto: Eva Bergström

I Vi vantrivs i kulturen skriver Freud att ”Eremiten vänder ryggen åt denna världen, han vill inte ha något med den att skaffa.”

I Tomas Bannerheds debutroman Korparna memorerar den ensamme huvudpersonen en mening ur Herman Hesses bok Stäppvargen: ”Han kände sig som en absolut avskild individ – än som ett original eller en patologisk enstöring, än som en abnormt välutrustad, genialt anlagd person, höjd långt över genomsnittstillvarons futtiga normer”.

Min senaste romankaraktär är en djurliknande gestalt, hårig, smutsig, som kallar sig herr Anue Mal. Han bor uppe i ett träd i Humlegården. Hans päls kliar, möjligen av löss, i papperskorgarna hittar han tidningar och tidskrifter, tomburkar och halvätna hamburgare, han letar tillsammans med papperslösa, hemlösa, vilt pladdrande psykotiker som kan förväxlas med mobilpratare som använder öronsnäckor. Han är sin egen där i träden, han vill inte ha med människor att göra.

Som ung student, med begynnande kraftig hårväxt, samlade herr Anue Mal på insekter. Men han ville inte på något sätt identifiera sig med skalbaggar, snarare plåga dem. Samla dem i fångstfällor och sticka nålen genom deras ryggar, etikettera med latinska namnskyltar. Den patetiske insekt som Gregor Samsa förvandlats till, i en novell av Kafka, skulle förmodligen ha väckt hans avsky. En självömkande skalbagge på rygg som bekymrade sig för att inte komma till arbetet i tid! För att inte kunna betala räkningar och sörja för familjen på grund av sin nya identitet (som insekt). Småborgare! Ett föraktfullt leende skulle nog visa sig i herr Anue Mals apliknande ansikte om han läst detta.

Jag undrar, är det möjligt att anpassa sig till kulturen trots pälsen, hur skulle någon som Herr Anue Mal bete sig? Vem har sagt att konsten ska förädla och pälsen förfula? Trots sin hårighet har min romangestalt genom buddistiska tankeövningar sökt förvärva tålamod och empati, finna en inre balans däruppe bland trädkronorna. Frågan är om han lyckas stå fri från lidelser och lockelser i omgivningen, om han med ett mildhetens leende i apansiktet lugnt kan betrakta de uråldriga dödssynderna. (När andra begår dem.) Kanske är han bara en moralist? En anakronistisk kvarleva från medeltiden som grubblar över frosseri, girighet, kättja o.s.v.

Inför mina häpna ögon ser jag herr Anue Mal ta form. Han är tydligen inte färdig med mig. Står framför mig, storväxt och muskulös. En riktig hunk. Och varmblodig, det känns på svettlukten. Vid halsen syns pulsslagen i en blodåder. Man kan trycka sina fingrar där och avläsa hans fysiska tillstånd. Han verkar upprörd. Jag har framkallat honom. Har jag därmed trätt rakt in i skräcken?

Det är populärt att skrämma läsare. Jag tänker på min roman, borde jag låtit herr Anue Mal suga blod? Han är ju ändå gestaltad som djur. Kanske skulle jag tryfferat historien med lustmord där vassa föremål körs in i alla kroppsöppningar på offren, helst minderåriga? Knivar, saxar, skruvmejslar. Allt enligt detets impulser, undermedvetna och okontrollerade, enligt Freud. Eller borde han varit mer verklig? Mejat ner människor med ett maskingevär, påverkad av ett manifest om kristen renhet.

Herr Anue Mal vet inget om det som om sommaren skett i ett grannland. Men han är upprörd, för mig ytterst levande, varmblodig och sur. Mungiporna i apansiktet som tunna streck. Jag vet inte om jag vill se honom. Det fula.

Freud skriver att ”skönhetsnjutningen har en särskild, milt berusande förnimmelsekaraktär”. Jag läser i Jeanette Wintersons Konst och lögner om målarinnan Picasso:

”Medan Picasso målade sjöng hon i åtta punkter av ljus. Hon öppnade ryggen mot solen och lät den stämma hennes ryggrad. Hon öppnade fönstret och solen klättrade upp på henne. Hon hade solen som en gloria runt huvudet. Hon lyste. Solen var i hennes mun och den brände hennes läppar. Hon höll solen mellan tänderna som en tunn skiva av guld. Det var vinter men solen var het. Hon såg ut som en Buddha i bladguld”. 

Så vackert skrivet, så vackert! Kan herr Anue Mal uppfatta den skönheten? 

Han har hittat ett halvt korvbröd nu, två Coca Colaburkar att panta, en kvällstidning. Skyndar upp i trädet och sätter sig för att stirra ner. Han mörka, håriga fötter anas bland löven. Jag vägrar gräla med honom, ignorerar den surhet som förpestar luften.

I Italo Calvinos roman Klätterbaronen var romankaraktären Cosimo Piovasco di Rondò kulturellt och socialt intresserad. Trots att han bodde i träden. Han organiserade ett brandförsvar hos bönder och hantverkare i Ombrosas skogar, i Italien på 1700-talet. Cosimo, Klätterbaronen, menade att gemensamma ansträngningar gör människor starkare och lockar fram det bästa hos dem, att de som lever för sig själva ser den andra sidan hos människan och håller handen beredd på svärdsfästet.

Bryr sig herr Anue Mal om samhället, är han villig att lämna sina meditationer? Är träden hans elfenbenstorn?

Jag skulle kunna tala om för honom att han trots sina illusioner om allsmäktighet är beroende av att bli bekräftad genom att spegla sig i andra. Hans frihet från familj, arbete och traditioner gör honom inte fri, snarare tvärtom.  Jag frågar honom om han känt sig ensam, vissa talar om ”jagets isolering”. Jag menar, när han känner sig allsmäktig från sin utsiktspunkt i träden?

– ”Jagets isolering”? Fikonsnack! Berätta om något man förstår.

– En naken och hårig varelse i träden är väl begriplig.

Nä, skulle han svara och torka av korvbrödets smulor från ansiktet med sina kloliknande naglar. Svarta, tjocka. Han klättrar upp i trädet, tyst och butter till sinnes. Annars skulle han väl klaga mer över obegripligheter. Jag sneglar mot honom. Fötterna syns inte längre. Han vantrivs, han hatar den ordning som råder.

”En uppblossande frihetslängtan i en mänsklig samfällighet kan vara ett uppror mot en rådande orättvisa och därför vara till gagn för en vidare kulturell utveckling och förbli förenlig med kulturens krav. Den kan emellertid också vara framsprungen ur en rest av den ursprungliga personligheten, som kulturen inte fått bukt med, och då kan den vara ett förstadium till kulturfientlighet.” Freud igen.

Hur vi lever. Hur det är. Jag undviker de stora orden när jag nu åter eller äntligen försöker tala med Herr Anue Mal. Men berättar om vad Erich Fromm skrivit i Flykten från friheten, om människan som vann frihet från yttre band, ingen hindrar henne från att handla och tänka som hon vill. Att hon istället för frihet ofta formar sig efter anonyma auktoriteter. Trots en yttre optimism kan den moderna människan känna maktlöshet. ”Om livet mister sin mening, emedan det inte leves, blir människan förtvivlad. Man dör inte lugnt av svält; man dör inte heller lugnt av andlig utarmning”. Dessa omedvetna lidanden, menar Fromm, kan väcka en villighet att följa ideologier och ledare som ger mening och innehåll till livet.

Herr Anue Mal lyssnar. Han vet som sagt inte vad som hänt i den nordiska sommaren, men djurkroppen har sjunkit ihop. Hans ögon är nu mycket sorgsna, våtblanka, det är naturvidrigt förstås. Men kan apor inte gråta? Och bryr han sig om människor? Nu börjar han klättra uppför stammen igen, han vill inte vara med längre.

Verkligheten skiftar, den inre och yttre världen byter plats. Jag befinner mig framför ett tangentbord. Katten ligger i knäet. Den hårige gestalten blir allt svagare, han dunstar bort, försvinner i dimma. Jag ser mot bokhyllan. Där står Sigmund Freud som actionfigur. Han är två decimeter hög och kan endast röra sina armar, han står ouppackad i sitt plasthölje med en cigarr i ena handen. Vad skulle han säga om denna tid? Om ensamvargen, ensamdjuret? Katten börjar plötsligt spinna, men jag har inte klappat honom. Katten är mätt och rummet varmt. Otillfredsställelse i kulturen? Eller trots kulturen?

Maj-Britt Wiggh

BÖCKER SOM OMNÄMNS I TEXTEN

Herman Hesses Stäppvargen, översatt av Sven Stolpe

Sigmund Freuds Vi vantrivs i kulturen, översatt av Lars W. Freij

Jeanette Wintersons Konst och lögner, översatt av Ulla Roseen

Erich Fromms Flykten från friheten, översatt av Tore Ekman och Alf Ahlberg

FAKTA

Maj-Britt Wiggh

Författare.

Född 16 mars 1952 i Upplands Väsby.

Har gett ut sex romaner varav den senaste, Herr Anue Mal (Lejd), utkom i våras.

Kursansvarig för skrivarlinjen på Ölands folkhögskola.