Men träd
tänker ju inte

Det gör ont att gå genom väggar, man blir sjuk av det men det är nödvändigt.

Världen är en. Men väggar …

Och väggen är en del av dig själv –

man vet det eller vet det inte men det är så för alla

utom för små barn. För dem ingen vägg.

Jag har stått framför Tomas Tranströmers dikter som framför en vägg. Försökt, men inte lyckats, ta mig in i dem. De ”förtätade, genomlysta” bilderna för vilka Tranströmer belönades med Nobelpriset i litteratur har verkat så ogenomträngliga. De har inte alls kommit till mig med någon ”ny tillgång till det verkliga” – tvärtom har jag uppfattat dem som ett slags sopande av verklighet under mattan, för att tala metaforiska.

Som om de hela tiden vill försköna och tillrättalägga, förneka den råa verkligheten; det råa, omöjliga språket; tomheten, sprickorna, glappen, skillnaderna mellan saker och ting. (För träden tänker ju inte, insjön är inte ett fönster. Min skog är stum och likgiltig och redan det är att säga för mycket.)

I Tranströmers verk såg jag en dikt som inte alls arbetar med spridning, utan hela tiden söker sammansmältning, syntes, slutsats. En poesi som glömmer de enskilda ordens tinglighet och tyngd, och grammatikens möjlighet att producera en sorts språkligt sanningsenliga utsagor. I stället dessa bilder, skimrande briljanter. Dessa ögonblick av total förhöjning, insikt, klarhet: fallskärmshopp i perfekt balans, utan svindel, ständig vertikalitet. Fortfarande inte en poetik jag själv skulle kunna eller vilja arbeta med.

Mina problem med Tranströmer har varit föga originella. Det pågick en så kallad ”metafordebatt” som bland annat handlade om de här sakerna under 00-talet, initierad av Anna Hallbergs insiktsfulla och delvis missförstådda text i Dagens Nyheter 2003. Sedan dess har det pyrt och då och då blossat upp igen. 

En variant, fast från motsatt håll, kom förra året när Göran Greider och Åsa Beckman uttryckte sin besvikelse över samtidspoesins marginalisering av sig själv. (Samtidspoesin är också besviken, men inte lika. Den kan, till skillnad från dagspressens kultursidor, leva och verka i marginalen.)

Senast i våras skrev Aase Berg om hur hon med visst motstånd närmar sig årets Nobelpristagare: ”Tanken på Tranströmers bilder som kitschiga ger mig möjlighet att associera vidare till andra bilder, i stället för att fastna i en bildmystik som annars kan kännas kvävande vattentät.”

Ja. Det gäller att undvika att fastna.

Jag fastnade. Fick vända om och ta en omväg. När jag återvände var det via översatt poesi: arabisk, belarusisk, spansk, vietnamesisk, tjuvasjisk, rysk. Texter som lärde mig att se nya och andra saker, som gjorde mig mer öppen för metaforens kraft att alstra komplex och oförutsägbar mening. Och medveten om att ingenting är helt enkelt: poesi med till synes universella anspråk kan också rymma partikularitet och delbarhet. Nästan allt beror på varifrån och hur man betraktar den.

Jag kom tillbaka något nednött av läsande och liv. Mer delaktig i den bävan som ryms i insikter som: ”att skriva om de döda / är också en lek, som blir tung / av det som ska komma”.

Och om jag tidigare inte kunde se skogen för alla träd är det nu snarare som om enskilda träd avtecknar sig allt skarpare: poeten må ha en tydlig röst, men hans verk är inte enhetligt, vad dom än säger. Till exempel finns ett antal väldigt fina prosadikter från 1970- och 80-talen. De är betydligt lösare, mer porösa och mindre briljanta än den suveräna dikt man kanske främst förknippar med Tranströmer. Deras rörelser verkar liksom inte helt avslutade, tankarna inte helt färdigtänkta, och därför äger de också en särskild öppenhet och rörlighet.   

Långdikten Östersjöar från 1974 står i mina ögon också ut i författarskapet. Det är en berättelse om en plats och de människor som en gång var där, som fortfarande är där, bara inte lever mer. Och ett landskap som är sig så likt att det både förtvivlar och betryggar.

Jag läser den här dikten som en sorts inventering, full av frågor, närvaro, sorg. En sällsynt levande, och tvekande kollektivelegi, liksom uppgiven inför sin egen uppgift: ”Sammanfattningen kan inte göras, sammanfattningen är omöjlig. / Sammanfattningen är alrunan – / (se uppslagsboken för vidskepelser: / ALRUNA / undergörande växt / som gav ifrån sig ett så ohyggligt skrik när den slets upp ur jorden att man föll död ner. Hunden fick göra det …)”

Tranströmers dikter må vara ovanligt genomkomponerade, men poeten är också en mästare på one-liners. Det är tacksamt att plocka sönder texten, riva loss vissa strofer eller rader och betrakta dem på egen hand. Sprida ut det täta framför sig, försöka genomlysa det genomlysta. Bara läsa en rad om dagen: ”Vi ser nästan lyckliga ut i solen, medan vi förblöder ur sår som vi inte vet om.” eller ”En anti-fågel skriande i stjärntomhet” eller ”Våld känns overkligt / en kort stund.” eller ”Det finns ingenting att förvånas över.”

Kanske är det ibland det bästa man kan göra med poesin. Skaka den som en polaroidbild. Ta emot det man förmår,  älska det man kan älska, slita och dra, långsamt låta samlingen av enskildheter växa. Vara kanske lite som ett barn som inte känner några väggar.

”Det liknar ibland en ögonblicksbild av någon i häftig rörelse”.