Tystad protest

Förra lördagen befann jag mig på Brooklyn bridge, den mest idylliskt turistvänliga av broarna som förbinder Manhattan med Brooklyn. Jag såg 700 personer bli inringade av orangea plastnät och sedan systematiskt arresterade av New York-polisen.

Demonstrationen samlade tre tusen människor och startade i en liten park – omdöpt till Liberty Plaza – i hjärtat av det finansiella distriktet på nedre Manhattan, som fredliga aktivister ockuperar sedan tre veckor.

Ockupationen kallar sig för Occupy Wall Street, trots att man inte lyckats komma åt själva den symbolladdade gatan. Den startade 17 september sedan flertalet organisationer låtit sig inspireras av den arabiska våren. Man vill protestera mot ett demokratiskt system som korrumperats av giriga företag, en brutal ekonomisk ojämlikhet och en ständigt djupnande klassklyfta.
 

Protesterna växer dagligen, inte minst tack vare polisens agerande. I tre veckor har de arresterat mängder av fredliga demonstranter, och haft hundratals kameror och mobiler riktade mot sig. Occupy Wall Street hade inte kunnat be om bättre pr än den video som snabbt spreds för två veckor sedan, som visar hur en oprovocerad polis pepparsprejar en ung kvinna rakt i ansiktet.

För varje våldsam markering från polisen har både närvaron i parken och sympatierna ökat markant. Information och stöd sprids via Twitter och Facebook.

En mängd fackförbund har så småningom anslutit sig, och i onsdags anordnades en omfattande solidaritetsmarsch för facken. Samma dag var även utsedd till ”National Student Walk-Out day” då man manade studenter på universitet runt om i landet att resa sig upp och lämna sina skolor i protest mot höga studiekostnader och dystra framtidsutsikter. Tillsammans lockade de två manifestationerna närmare 50 000 personer i New York. Även de slutade med  massarresteringar och pepparsprej.
 

Sedan protesterna inleddes på Wall Street har de spritt sig över hela den nordamerikanska kontinenten, och finns nu i skiftande omfattning i alla femtio stater.

Samtidigt har medierna, både här i USA och i Sverige, varit märkligt avvaktande, för att inte säga tysta inför protesterna. Sett i ljuset av bland annat hur oproportionerligt mycket medialt utrymme de konservativa tokstollarna i Tea Party-rörelsen får, är det många som haft svårt att hålla sig borta från konspirationsteorierna. Och om man rapporterar har det mer eller mindre konsekvent varit på ett sätt som utmålar protesterna som ett amatörmässigt uttryck för en marginell vänsterradikal grupps åsikter. Man vill inte se protesterna för vad de faktiskt är: ett försök att samla de 99 procenten av befolkningen som inte gynnats av de senaste årens ekonomiska kollaps.

Tidningar har beredvilligt tryckt bilder på smutsiga ocku­panter i nitar och läder som sover på marken, eller på ett litet fåtal som klätt ut sig till finans-zombies i kostymer. Därigenom vill man påvisa att det sociala engagemanget är oseriöst.
 

Amerikanska medier berättar inte om veteranhustrurna som finns på plats med sina ”I’m 87 and mad as hell”-skyltar. Eller om det par i övre medelåldern från den symbolladdade delstaten West Virgina, som flankerade av en maläten amerikansk flagga slöt upp med ockupanterna under helgen. De ansluter sig till Occupy Wall Street för att de menar att de senaste årens utveckling med bailouts av banker och dålig löneutveckling för vanliga människor står i bjärt motsats till den äkta amerikanska patriotismen.

Långt ifrån den mediala bilden av amatörmässighet har det kring protesterna på Liberty Plaza vuxit fram ett välorganiserat slags ad hoc-samhälle med bland annat gratis mat för den som vill, bibliotek, sjukvård och mediecenter. I lördags trycktes det första numret av The Occupied Wall Street Journal, en tidning som finansierats av en liten del av alla de ekonomiska bidrag som väller in.
 

Protesterna har kritiserats från många håll för att sakna agenda eller tydliga mål, något som är konsekvensen av den uttalade ambitionen att vara en rörelse utan ledare och auktoriteter. Agendan och parollerna sätts av de stormöten som hålls två gånger varje dag.

Kritiken är märklig. Ockupanterna försöker inte vara ett politiskt parti. Man vill verka för ett brett socialt och politiskt uppvaknande hos alla de som i slutändan förlorar på hur makten i samhället är fördelad. Eftersom det är hur många människor som helst i USA som känner sig maktlösa kan ockupationen av Wall Street innebära ett reellt hot mot rådande ordning.

USA är satt i rörelse, oavsett om vi väljer att titta bort eller inte.