Gör avbön!

Fredrik Reinfeldt säger nu att han kan tänka sig att formulera om de passager i idéprogrammet som påstår att Sverige kan tacka Moderaterna för den allmänna rösträtten. ”Vi har ingen lust att förvränga eller ta åt oss äran för något som vi inte har anledning att ta åt oss äran för”, ursäktar han i Expressen (26 okt).

Därmed hoppas högerledaren att helgens pinsamheter ska vara ur världen. En kort sekund av halvkvävd ånger för att vi inte ska rota i den moderata garderoben och syna de lik som trängs där.

Till skillnad från socialdemokraterna har moderaterna inte varit särskilt angelägna att skriva partihistorik. Förklaringarna är flera: De har varit för splittrade för att kunna enas kring en berättelse. De har inte haft några större framgångar att manifestera. De har ett alltför smutsigt förflutet.

Moderaterna, som bytt namn lika många gånger som Vänsterpartiet, hette från början Allmänna valmansförbundet och grundades 1904 kring en huvudfråga: att motarbeta kravet på allmän rösträtt.

Det var där tyskvännerna fylkades under första världskriget. Det var de som i riksdagen 1939 ville skicka tillbaka de judiska läkare som sökte en fristad i Uppsala. Det var deras väljare som hade kafferep på Östermalm med pengainsamling och strumpstickning till Tredje riket.

Det var Moderaterna som tyckte att USA skulle bomba ännu mer i Vietnam. Som försvarade militärkuppen i Chile 1973 och som ingick i samma högerinternational som Pinochet och en rad diktatorer som ingen i dag vill kännas vid. Det var de som hade kontakt med de europeiska militärjuntorna på 70-talet: Portugal, Spanien, Grekland.

Det finns en hel del att gräva i, men mycket ligger så nära i tid att många av oss minns. Martin Aagård berättade i veckan om när ungmoderaterna i Gävle skönmålade apartheidregimen i Sydafrika och skällde Nelson Mandela för terrorist (Aftonbladet 25 okt). Själv minns jag Västerås på 80-talet, hur MUF hånskrattade åt oss som vindpinade samlade in pengar till Isolera Sydafrikakommittén. Det var på den tiden Ulf Adelsohn försvarade svenskt företagande i Sydafrika med argumentet att ”en neger är en neger och en svensk är en svensk” (se Oivvio Polites blogg).

Provocerande nog förvanskar Moderaterna nu sin historia efter att man i åratal pressat arbetarrörelsen så hårt att den skäms för sin historia. I Folkets hus Stockholm har socialdemokraterna dragit ett draperi för Sven X-t Erixsons målning över rasåtskillnaderna i Sydafrika, eftersom man är rädd att näringslivet annars inte ska vilja hyra lokalerna. I samma hus ligger Arbetarrörelsens arkiv. Dit kan Sofia Arkelsten gå om hon vill veta mer om rösträttens historia – men inte så länge till; arkivet måste snart banta och flytta då sossarna inte längre vill vara med och betala för dokumentation och forskning om sin rörelse.

Så lämnas fältet öppet för Moderaterna att formulera 1900-talets historia.

Moderaternas partisekreterare har blivit till åtlöje för sina uttalanden om rösträtten, men som statsvetaren Tommy Möller påpekar, är det häpnadsväckande att historieförfalskningen i idéprogrammet kunnat passera så många moderata ögon och texttvättar (Morgon­ekot 26 okt).

Beror det på okunnighet? Fräckhet i förvissning om att partiet ändå aldrig blir granskat? Eller handlar det om storhetsvansinne, om ambitionen att bli ett statsbärande parti?

Den som vill uppnå ideologisk hegemoni måste behärska historieskrivningen. Fram till 1930-talet skrev socialdemokraterna epos om sig själva som brottet i historien; arbetarklassens organisering innebar slutet för århundraden av förtryck och orättvisor. När man vann regeringsmakten och kände behov av samarbete med näringslivet, förändrades historieskrivningen: socialdemokratin framställer sig nu som en naturlig fortsättning på Sveriges stolta historia. Moderaterna försökte först vara brottet – Systemskifte! – men insåg snart att de bara kan vinna val om de påstår sig vilja förvalta och förädla folkhemmet.

Det är därför Gunnar Hökmark bloggar ihop en historielektion om hur moderaternas anfäder var med och införde demokratin 1865, långt innan arbetarrörelsen ens fanns. (I Sverige infördes allmän och lika rösträtt 1917/1921 under hot från ryska revolutionen.) Man skulle kunna skratta åt att Hökmark förlägger det demokratiska genombrottet 56 år innan det skedde, om det inte var för att kampen krävde så stora offer: arbetande män och kvinnor arresterades, avskedades och kastades ut på bar backe bara för att de krävde det som Moderaterna nu påstår att de har infört. För repressionen stod partiets grundare.

Man önskar att alla dessa människor – de vräkta familjerna i Mackmyra, agitatorerna på Långholmen, oppositionella arbetare som tvingades fly till USA – klev upp ur sina gravar och berättade sin historia för högerrevisionisterna.

Det är en sak att moderaterna låtsas vara sossar. Det är nåt annat att de efter fem års maskerad nu tycks tro att de faktiskt är det på riktigt.

Det finns flera exempelsamlingar över Moderaternas inställning till demokratin (se till exempel www.socialist.nu). Det är avslöjande läsning, men vad Moderaterna sa och gjorde för hundra eller femtio år sedan är trots allt underordnat. Det viktiga är att ringa in vad de står för i dag.

Det finns en historisk konsekvens i Moderaternas förhållanden till demokratin och den grundar sig i försvaret för privategendom och privilegier, menar Martin Linde, historiker vid Göteborgs Universitet, när jag pratar med honom. Alltsedan 1904 har graden av demokratiskt patos följt synen på jämlikhet, och det är fortfarande inställningen till jämlikhet som bestämmer hållningen: Visst är vi alla lika, men somliga är rika. Alla ska inte ha samma förutsättningar, såsom vård, utbildning, inflytande.

Moderaterna vill inte längre avskaffa den allmänna rösträtten, menar Martin Linde, man nöjer sig med att göra den meningslös. Genom att ensidigt definiera demokrati som en fråga om röstförfarande fördunklas den avdemokratiseringsprocess som pågår för fullt – som även socialdemokraterna bär ansvar för: Marknaden bestämmer mer och mer; EU kan överpröva nationella beslut; makt flyttas från riksdagen till expertorgan (Riksbanken); stora reformer genomförs utan debatt (nytt pensionssystem, smyganslutning till Nato).

Reinfeldt är en av alla posörer med munnen full av demokrati som med jämna mellanrum kräver att Vänsterpartiet –för femtioelfte gången – ska göra upp med sitt förflutna. Det är dags att han riktar kravet mot sig själv och sitt parti: Vilka är vi och varifrån kommer vi?

Det räcker inte med att Reinfeldt lägger huvudet på sned inför en reporter och säger att man kanske gjort sig skyldig till en ”otydlig formulering”. Moderaterna måste gå till botten med sig själv, tillsätta en sanningskommission och ta avstånd från saker man sagt och gjort under hundra års tid. Först efter det kan partiet försöka närma sig ordet demokrati.