Glöm vindkraft, köp vapen

Den som är trött på dåliga nyheter från marknaden borde prata med Douglas Lloyd, chef för Venture Business ­Research, ett företag som analyserar trender i riskkapitalbranschen. ”Jag förväntar mig att investeringsverksamheten i den här sektorn kommer att fortsätta öka”, förklarade han nyligen. Hans glada humör föranleddes av de pengar som strömmar in i privata säkerhets- och försvarsindustri­företag. Han tillade: ”Jag ser också, i likhet med många andra, detta som en mer attraktiv sektor än alternativa miljövänliga energislag.”

Hänger ni med? Om ni letar efter en säker investering på en ny tillväxtmarknad, sälj era solenergiaktier och köp aktier i övervakningsföretag; glöm vindkraft, köp vapen.

Denna iakttagelse, som kommer från en direktör med trogna kunder som Goldman Sachs och Marsh & McLennan, förtjänar särskilt mycket uppmärksamhet nu när FN:s klimatkonferens på Bali just inletts. Där är det meningen att världens miljöministrar ska enas om vilket slags globalt avtal som ska ersätta Kyoto.

Bushadministrationen, som fortfarande blockerar alla beslut om fasta begränsningar av växthusgasutsläppen, vill låta marknaden lösa krisen. ”Vi står på tröskeln till dramatiska teknologiska genombrott”, försäkrade Bush världen i januari, och tillade: ”Vi kommer att överlåta åt marknaden att bestämma vilken mix av energiformer som effektivast kan uppnå detta mål.”

Idén att kapitalismen skulle kunna rädda oss undan klimatkatastrofen utövar en stark lockelse. Den ger politiker en förevändning för att subventionera storföretag i stället för att reglera dem, och den undviker elegant varje diskussion om att det ju var marknadsekonomins behov av ändlös tillväxt som försatte oss i den nuvarande krisen till att börja med.

Marknaden tycks dock ha andra idéer om hur utmaningarna i en allt mer katastrofhärjad värld ska hanteras. Trots alla statliga incitament, menar Lloyd, håller de verkligt stora pengarna på att dras tillbaka från miljövänlig energiteknologi för att i stället satsas på utrustning som syftar till att innesluta rika länder och individer i högteknologiska fästningar. De främsta tillväxtområdena inom riskkapitalbranschen är privata säkerhetsföretag som säljer övervakningsutrustning och privatiserad katastrofundsättning. Enkelt uttryckt: i riskkapitalets värld har det pågått en kapplöpning mellan de gröna å ena sidan och kanoner och garnisoner å den andra – och kanonerna vinner.

Enligt Venture Business Research låg nordamerikanska och europeiska företag som utvecklar grön teknologi och de som fokuserar på ”inhemsk säkerhet” och vapen jämsides i konkurrensen om nytt investeringskapital under 2006: den gröna teknologin fick 3,5 miljarder dollar och samma summa gick till vapen-och-garnisoner-sektorn. Men i år har garnisonerna plötsligt rusat förbi. De gröna har fått 4,2 miljarder dollar, medan garnisonerna nästan har fördubblat sitt investeringskapital och lockat till sig 6 miljarder dollar. Och 2007 är inte över än.

Denna trend har ingenting att göra med verklighetens utbud och efterfrågan, eftersom efterfrågan på ren energiteknologi inte kunde vara högre. Nu när oljan stigit till hundra dollar fatet står det klart att vi har ett akut behov av gröna alternativ, både som konsumenter och som art. Den senaste rapporten från FN:s klimatpanel beskrevs av Time som ”en sista varning till mänskligheten”, samtidigt som en ny rapport från Oxfam gjorde klart att den senaste vågen av naturkatastrofer inte är någon slump: under de senaste två decennierna har antalet extrema väderhändelser fyrfaldigats. Däremot har det inte inträffat några större terroraktioner i Nordamerika eller Europa under 2007, det kommer antydningar om amerikanska truppminskningar i Irak och tvärtemot vad den oupphörliga propagandan säger utgör Iran inte något överhängande hot.

Så varför är ”inhemsk säkerhet”, och inte grön teknologi, den hetaste nya sektorn i ekonomin? Kanske därför att det finns två olika modeller för hur vi kan reagera på vår pågående klimat- och energikris. Vi kan utforma en politik och utveckla teknologier som leder oss bort från denna katastrofala kurs. Eller så kan vi bedriva en politik och utveckla teknologier som ska skydda oss mot dem som vi har förargat genom krig om naturtillgångar och drivit på flykt genom klimatförändringar, samtidigt som vi räddar oss själva undan det värsta av både krig och väder. (Det ultimata uttrycket för detta andra alternativ är bilmärket Hummers nya tv-reklam: den bensinslukande stadsjeepen åker med sin last genom olika katastrofområden tills den når säker mark, och dessa bildsekvenser följs av följande slogan: HOPE: Hummer Owners Prepared for Emergencies [HOPP: Hummerägare klarar sig undan katastrofer]. Det är ungefär som att se Marlboromannen ägna sig åt stödsamtal med döende på en canceravdelning.) Kort uttryckt: vi kan välja att lösa problemet, eller vi kan välja att lösgöra oss från problemet. Miljöaktivister och vetenskapsmän har ropat sig hesa om hur viktigt det är att vi löser problemet. Den inhemska säkerhetssektorn, å sin sida, tror att framtiden ligger i att bygga fästningar.

Även om det var 11 september som utgjorde startskottet för denna nya bransch, håller många av de ursprungliga antiterrorismteknologierna nu på att anpassas om för privatiserade hjälpinsatser i samband med naturkatastrofer – således marknadsför sig Blackwater som det nya Röda korset och brandmän arbetar för försäkringsjättar (se min förra kolumn i Aftonbladet, ”Betala eller brinn”, 6 nov). Den överlägset största marknaden är den för säkerhetsisolering i Europa och Nordamerika – exempelvis Halliburtons kontrakt för att bygga interneringscenter inför en ospecificerad kommande invandringsvåg, Boeings ”virtuella” gränsstängsel, biometriska id-kort. Den primära måltavlan för dessa teknologier är inte terrorister utan immigranter, varav ett växande antal har drivits på flykt av extrema väderhändelser som översvämningarna i den mexikanska delstaten Tabasco nyligen eller cyklonen i Bangladesh. I takt med att klimatförändringarna skapar mer jordlöshet kommer marknaden för fästningar att växa dramatiskt.

Det finns naturligtvis fortfarande pengar att tjäna på grön teknik; men man kan tjäna mycket mer – åtminstone på kort sikt – på att sälja räddning och skydd. Som Lloyd förklarar: ”Andelen konkurser bland säkerhetsföretag är mycket lägre än bland företag som sysslar med miljövänliga energiformer, och dessutom är de kapitalinvesteringar som krävs för att bygga ett framgångsrikt säkerhetsföretag mycket lägre.” Med andra ord: att lösa verkliga problem är svårt, men att tjäna pengar på de problemen är enkelt.

Bush vill låta den geniala marknaden lösa vår klimatkris. Nåväl, marknaden har talat: den kommer inte att leda oss bort från den katastrofala vägen. De smarta pengarna satsas i stället på att vi kommer att fortsätta längs den vägen.