Deckare på dekis

Ack Marklund, varför så bister, vill man utbrista efter en natt med nya Annika Bengtzon-deckaren Du gamla, du fria. Redan omslaget andas lågkonjunktur – det porträtterar som vanligt författaren, blond, vacker, med utsläppt hår, men photoshoppad mot en bakgrund av betonghus i tjock dimma. Det finns en stämning av tidigt 90-tal här som jag gillar. Jag vet inte om litteratursociologerna ännu har undersökt sambandet mellan förra decenniets ekonomiska krasch, den återföljande budgetsaneringen och den moderna svenska kriminalromanens födelse, men själv är jag rätt säker på att det finns.

90-tal alltså, fast tjugo år senare och ett annat politiskt klimat. Annika Bengtzon är tillbaka på Kvällspressens redaktion efter att några år ha varit utskickad som tidningens korrespondent i Washington. Hon känner sig berömd och missförstådd på samma gång, en tabloidjournalistikens Courtney Love som varken vill blogga eller lära sig använda en Iphone.

Kvällspressens redaktion är stadd i avveckling. Den nye chefredaktören Anders Schyman tycks fullt upptagen med att hitta på nya listiga sätt att bryta mot de pressetiska reglerna, samtidigt som Annikas färskanställda unga kollegor ägnar dagarna åt att redigera web-tv och knycka notiser från skvallersajter på nätet.

Att säga att Annika Bengtzon är kritisk mot gammelmedias utveckling är en grov underdrift. När hennes man Thomas, som arbetar på justitiedepartementet med internationella säkerhetsanalyser (och är misstänkt lik Thomas Bodström som tydligen varit Marklund behjälplig med allehanda research), kidnappas av gerilla i Nairobi, triggas hennes politiska instinkter. Och kanske är det i funderingar kring globala orättvisor, terroristbekämpning och den pågående proletariseringen av journalistyrket som boken har sina poänger.

Kanske, skriver jag. Du gamla, du fria börjar med en serie kvinnomord i den svenska förorten och slutar med upplösningen av kidnappningsdramat i ett soldränkt Kenya. Där emellan allt som brukar rymmas i schemat: våldtäkter, stympade kroppar, knapplösa samlag i trånga utrymmen och oinspirerad, för att inte säga helt osannolik, dialog.

En gång i tiden var jag en rätt hängiven deckarläsare, men nu början ledan häfta vid boksidorna och det är inte bara Liza Marklunds fel. Genren känns trött, söndertröskad, vi känner igen allt sedan förut.

Det finns knappt något att utvinna längre, varken förtäckt samhällskritik eller smart spänning.