SCUM pekar finger – åt alla håll

DEBATT SCUM-manifestet

Jag vill tacka Athena Farrokhzad för ett klartänkt inlägg i Aftonbladet (18 nov) i debatten om SCUM-manifestet! Jag vill också besvara hennes fråga ”varför försöker ni (Turteatern) släta över SCUM:s politiska budskap genom att kalla manifestet för en parodi?”

Vi kallar absolut inte SCUM för parodi. Vi har sagt och skrivit att vi tycker att texten innehåller parodiska inslag. Vår uppsättning går ut på att texttroget framföra manifestets budskap inom ramen för en teaterföreställning och därmed låta åskådarna göra sina egna tolkningar. SCUM:s storhet ligger, enligt mig, i att det tillåter sig att vara allt. Lika möjligt som det är att tolka på en mängd olika sätt, lika omöjligt är det att genom hela texten försvara EN tolkning.

Jag håller med Farrokhzad om att hennes läsning av SCUM tillsammans med Kommunistiska Manifestet är högst relevant, men lik förbannat tycker jag att det är en förminskning av Valerie Solanas text. När Farrokhzad liknar den vid Kommunistiska manifestet, menar hon då att vi ska skriva under på biologismen? Menar hon då att vi ska hålla med om att den tredje farligaste manstypen, efter våldtäktsmän och politiker, är ”dåliga sångare och musiker”?

Osäkerheten och spänningen mellan bokstavlighet, metaforer och parodi i texten tror jag är en orsak till den debatt som uppstått omkring Turteaterns uppsättning. Svår att paketera - svår att försvara, svår att kritisera, svårt att sätta punkt. Vad menar de? Vill de utrota alla män? Är män biologiska olyckor? Är det propaganda eller ett ”konstnärligt verk”? Vill ni kränka unga pojkar med ett hatbudskap?

Debatten i sig visar på de utmaning som texten erbjuder – för i mitten av skottelden kommer SCUM alltid att stå kvar och peka finger åt alla riktningar.

Jag tror att Solanas menade lika mycket allvar som Karl Marx. Men Solanas allvar ligger enligt mig i vreden, kompromisslösheten och den konkreta handlingen att göra kvinnan till självklar norm och att texten enbart vänder sig till kvinnor. Det är en radikal hållning som går bortom ”bokstavligt eller inte”. Den skapar ett rum för en annan verklighet än den som produceras av den patriarkala maktordningen.

Om vi läser det så, om vi tillåter oss att bli både upplysta och förvirrade, roade och upprörda, då tycker jag att det är ett manifest som inte enbart är en analys och en handlingsplan, utan minst lika mycket ett tillstånd, en torktumlare och energiinjektion. Det blir då ett manifest som kan röra om hjärnan och hjärtat och luckra upp våra egna tankemönster och förstelnade världsbilder. En sant revolutionär skrift!