Aftonbladet
Dagens namn: Evert, Eilert
Årets bästa sajt. Årets nyhetssajt. Årets Dagstidning digitalt.
Startsidan / Kultur

Kamp mot alla odds

Per Björklund: Därför är gatuprotesterna Egyptens enda hopp

Protester mot militärjuntan i Kairo.   Protester mot militärjuntan i Kairo. Foto: AP

För knappt en vecka sedan såg centrala Kairo ut som en stridszon. Stenkastning, tårgas och sårade demonstranter som fördes i skytteltrafik till hastigt upprättade fältsjukhus förde tankarna till det 18 dagar långa upproret mot Hosni Mubarak. Många började tala om en andra revolution. Men i måndags hade allt förändrats. Redan tidigt på morgonen stod tusentals egyptier i kö för att rösta i parlamentsvalet, och enstaka våldsincidenter och kaos i en del vallokaler rubbade inte bilden av ett efter omständigheterna odramatiskt val.

Det snabba scenbytet lär har orsakat huvudbry på åtskilliga nyhetsredaktioner, och som alltid är det frestande att reducera ett komplext skeende till enkla motsatser. Militanta gatuprotester mot den tysta majoritetens triumf i vallokalerna. Våld och kaos mot det demokratiska samhällets heligaste ritual. Dramaturgin är tacksam, men den ligger obehagligt nära regimens retorik.

Sedan februari har Mubaraks generaler med hjälp av sitt omfattande propagandamaskineri utmålat alla demonstrationer som ett dödligt hot mot en skör demokratisering. När utbildningsdepartementet på valdagen meddelade att man tryckt nya historieböcker för grundskolan med nyskrivna kapitel om den egyptiska revolutionen var det ett led i samma process. Behovet av en officiellt sanktionerad historieskrivning skiljer knappast den egyptiska regimen från andra – vad som verkligen oroar är dess iver att utfärda ett bokslut över en historisk omvälvning långt innan någon vet hur den kommer att sluta. Budskapet är tydligt: Revolutionen är redan fullbordad och gatuprotesternas tid över.

 

Men motsättningen mellan proteströrelsen och den politiska processen är naturligtvis falsk. Den kan rentav vara farlig i ett läge då den avgörande kampen inte handlar om demokratins former utan dess räckvidd. Enligt den provisoriska konstitutionen kan de 508 ledamöterna i parlamentet inte välja premiärminister, avsätta regeringen eller ens utfärda lagar utan juntans godkännande, och deras inflytande över den framtida konstitutionen förblir oklart.

Utan fortsatt folklig mobilisering kommer parlamentet väga lätt mot såväl militärrådet som det korrupta rättssystemet och inrikesministeriet, som i skuggan av valet passade på att importera 21 ton tårgas från USA, frige mordanklagade poliser och lägga nya punkter till åtalet mot den kände aktivisten Alaa abd el-Fattah. Han riskerar nu att dömas för mord på en soldat under den blodiga söndagen, när militären massakrerade minst 26 demonstranter.

Som statsvetaren Hesham Sallam påpekar i nättidskriften Jadaliyya är det naivt att tro att den politiska processen ska leda till långtgående och varaktig förändring så länge dess aktörer underkastar sig militärrådets spelregler. Men den politiska eliten har ägnat de senaste tio månaderna åt opportunistiskt manövrerande och lämnat ungdomsrörelser, fackföreningar och andra revolutionära krafter ensamma i kampen mot juntan.

På själva valdagen beskrev kolumnisten Rafik Habib från det islamistiska Frihets- och rättvisepartiet den senaste tidens massprotester som ett försök att stoppa den politiska processen och tvinga fram en icke-vald auktoritet – som om de generaler som styr Egypten i dag valts av folket. Att det var massorna på gatorna och inte den intrigerande politiska eliten som tvingade militären att tidigarelägga presidentvalet med nästan ett år tycks han redan ha glömt.

 

För de som vill se verklig förändring i Egypten står hoppet även i fortsättningen till de revolutionära rörelserna och de som är redo att riskera allt i en kamp mot alla odds. En kamp vars förutsättningar sammanfattades av aktivisten Mohammed al-Mar’e på tisdagskvällen, när demonstranterna som fortfarande ockuperar Tahrirtorget ännu en gång attackerades av okända män och minst 80 personer sårades i gatustrider:

”Tantawi har militärpolisen, inrikesministeriet, säkerhetspolisen och underrättelsetjänsten. Vi har martyrerna och våra drömmar!”

Per Björklund
SENASTE NYTT

Visa fler