Nazisterna tar över stan – utan motstånd

Berlin, 1 maj 2010. 600 nazister samlas för att marschera genom staden. De kommer inte en meter. Den breda Bornholmer Strasse blockeras av närmare tiotusen antifascister.

Längst fram sitter en man som närmar sig de sjuttio. Han har stort skägg och ser ut som en timid jultomte; men viker inte en tum från sin övertygelse. Han heter Wolfgang Thierse, socialdemokrat och därtill vice talman i den tyska förbundsdagen. Hans-Christian Ströbele, stridbar grön partiveteran, använder cykeln för att hålla sig ajour och avlägger regelbundna rapporter.

Så ser det ut var gång nazisterna tar till gatan i Tyskland. Etablerade politiker, fackföreningsfolk, författare, socialister och liberaler, företrädare för kyrkor, judiska organisationer och svartklädda aktivister sluter sig samman, reser motstånd. Hårt har man lärt den historiska läxan, känner faran som följer när fraktionsstrider tillåts väga tyngre än antifascism.

I Sverige är situationen en annan. På 1990-talet lyckades man i Lund och Stockholm förvisso sätta stopp för heilandet och hakkorsflaggandet på 30 november genom att kombinera bred uppslutning med kompromisslös hållning. Under det senaste decenniet har emellertid den svenska naziströrelsen årligen tillåtits att tämligen ostört styrkedemonstrera i Salem söder om Stockholm. Försvaret för det fria samhället har få och små grupper på vänsterkanten fått sköta själva.

Så kommer det med stor och sorglig sannolikhet att se ut i dag, när nazister avser inta Stockholms innerstad för att ”stoppa svenskfientligheten”. Visst planeras antifascistiska aktioner, men det massiva motståndet verkar utebli. Särskilt efter liberaler lär man få leta förgäves. Det frisinnade och antifascistiska arvet har gått förlorat. Var håller exempelvis Folkpartiet och Svenska kommittén mot antisemitism hus?

Frånvaroförklaringarna är bekanta: Det är fel paroller. Protester provocerar fram kontraproduktiv uppmärksamhet. De autonoma måste hållas på armlängds avstånd.

Det är ett bekvämt och beklagligt sätt att inte behöva ta ansvar. Finner verkligen liberalerna att antifascism är så oviktig att frågan kan överlämnas till vad man anser vara våldsverkande vänsterlöss?