ÅSIKT

Staden som försvann

Martin Aagård om stadsdelen som blivit rikets främsta symbol för gentrifiering

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Södermalm.

Säg det ordet på ett Sverigedemokratmöte i Tomelilla och se vad som händer.

Det finns få ord som symboliserar den själv­goda, stockholmska eliten som just ­Södermalm.

Och inte bara i Tomelilla.

”Det finns råttor på Södermalm”, brukar en stockholmsk kulturredaktör svara på frågan varför han aldrig sätter sin fot på Stockholms södra holme.

Det stämmer att det finns feta råttor, stora som katter, som kryper runt på Hornsgatans brunnslock regniga sommardagar. Men det är inte dem han vill undvika. Vad han syftar på är alla yuppies som inte tror att de är yuppies som krälar runt på Söders gator. Sommar som vinter.

För så ser det ut. Södermalm har blivit rikets främsta symbol för gentrifiering. Arbetare ut. Mellanchefer på TV4 in.

Och det har gått fort.

Det har gått mindre än ett decennium från det att min granne brukade öppna ytterdörren med yxa till att ett par Lamborghinis plötsligt stod parkerade utanför surdegsbutiken.

Antalet höginkomsttagare på Södermalm har ökat med 570 procent på 15 år. Arbetslösheten har halverats, antalet akademiker fördubblats. Ettorna har gjorts om till fyror och varenda kallvind har blivit penthouse.

Invånarna har dessutom bleknat.

Dels för att de blivit medvetna om riskerna med malignt melanom. Men främst för att bara 17 procent av söderkisarna numera har invandrarbakgrund. I Rinkeby är det 78 procent.

Har man tur kan man fortfarande träffa några spillror av Stockholmsindianerna som driver runt kring Mariatorget. Födda som tredje eller kanske fjärde generationens södermalmsbor är de nu berövade sin urgamla hävdvunna rätt att bosätta sig var de vill på Söders nejder.

Några av mina bästa vänner är Stockholmsindianer. En gav nyligen upp och flyttade till Malmö, de andra kamperar i andra hand och skulle aldrig ha råd att köpa en lägenhet i samma kvarter de en gång växte upp i.

Självupptagna 70-talister sätter gärna startdatumet för Söders indiankrig till 1990 då Lotta Andréasson och Elisabeth Aronsson öppnade Hannas Krog på Skånegatan. Personalen kom från Gävle. DJ:n kom från Gävle. Pengarna hade de lånat i Gävle. De var ett gäng lantisar som helt plötsligt gjorde Södermalm hippt och fick den norrländska medelklassens indiepopande barn att lämna landsbygden. (Det här var på den tiden det fortfarande fanns medelklass på landsbygden.)

Men norrlänningarna var inte Södermalms erövrare utan bara billig arbetskraft i gentrifieringsfabriken. De kom långt efter att exploateringen var ett faktum.

Enligt sociologin uppstår gentrifiering på platser med en tydlig identitet. Elisabet Lilja som skrivit boken Den segregerade staden om Stockholms klassresa menar att Södermalms arbetaridentitet var synnerligen utpräglad, med en egen dialekt och allt. Där fanns smutsen. Lägenheter utan el och varmvatten. Fattiga och gamla.

I höst har det kommit två böcker som bägge skildrar det där fattiga gamla Södermalm som medelklassen förälskade sig i.

Carl Johan De Geer berättar om gentrifieringens första stapplande steg i boken Tårtan, 70-talet och jag som handlar om hur han och Håkan Alexandersson skapade tv-serien Tårtan – ”en hyllning till det Stockholm som höll på att försvinna”. En oerhört trevlig liten bok som listar den lilla konstnärsöverklass som 1971 bröt in på Söder för att filma ”gamla människor”. Så fort ett par utsvängda byxor gick förbi stängde de av kameran. Det var för modernt.

Tv-serien spelades in i ett litet bageri på Hornsgatspuckeln – i dag en av Stockholms mest exklusiva adresser. Det fallfärdiga huset som ägdes av kommunen kom de över genom att gå till fastighetskontoret och be om en nyckel.

Samtidigt kommer Trafiknostalgiska förlaget ut med Söder-tur 1 – en bok med gamla bilder på det område som numera kallas Sofo.

Det är spårvagnar på nästan alla bilder.

Vilket är ett problem. För trafiknostalgi må vara en oskyldig sysselsättning på de flesta håll. Men i dagens Stockholm har trafiknostalgin blivit en direkt fara för medborgarna. Stockholms läns landsting behärskas i dag av en handfull maktpolitiker som inte bara har stora samarbetsproblem och stundom grips för fylleri på Café Opera. De lider av svår trafiknostalgi.

Tunnelbanan håller på att haverera samtidigt som de bygger menings­lösa spårvagnslinjer längs Strandvägen. Om den här boken hamnar i händerna på Christer Wennerholm är huvudstaden körd.

Och i dag avgörs en av de största trafiknostalgiska striderna i stadens historia.

Stockholms stadsfullmäktige röstar om den gamla trafikkarusellen vid Slussen på Södermalm ska rivas och ersättas med en rak väg över vattnet till gamla stan. Debatten har rasat i lokaltidningen. Varenda arkitekt har engagerat sig, Monica Dominique och Benny Andersson har sagt ifrån. Röstläget har varit gällt: Ska Söders lås förstöras för all framtid?

Det är lätt att förklara var vreden kommer ifrån.

Gentrifieringen har så klart inte varit gratis.

Bara de senaste tio åren har Stockholms pajiga politiker sålt ut 30 000 lägenheter från allmännyttan till 40-60 procent under marknadsvärdet. En rå uppskattning är att nybyggarna på Söder investerat cirka 50 miljarder kronor i stadsdelen under samma tid. Lånade pengar.

Då vill man ha vad man betalade för. Då ska det fan i mig kännas lite gammalt. I dag bevakar bostadsrättsföreningarna sina omgivningar som hökar. Inga nya hyresrätter får byggas. Ingen utsikt får skymmas.

Men det är dags att inse att Södermalm inte har några kulturhistoriska värden att bevara.

Det finns ingen särart kvar.

Det finns bara böcker på Trafiknostalgiska förlaget och Carl Johan De Geers minnesanteckningar om hur Hornsgatan erövrades. Men något av kulturellt värde? Nej. Södermalm är numera lika strömlinjeformat urbant som Zürich. Lika intressant som vilken villaförort som helst.

En villaförort med surdegsbageri och sjöglimt.

Jag kan inte se några hållbara argument mot Foster & Partner och Bergs förslag till ny sluss.

Det är klart vi ska ha en stor badbrygga nere vid vattnet som bara kan användas fyra månader om året. Jag kan inte tänka mig något som bättre representerar Södermalm anno 2011.

- -
- -
FAKTA

Slussenbeslutet

 Ombyggnationen av Slussen klubbas i dag i Stockholms fullmäktige.

Alliansen har velat få igenom beslutet snabbt, men oppositionen och flera oberoende organisationer har bromsat och kritiserat förslaget för att öka biltrafiken, sluka miljarder skada T-banan och förstöra utsikten.

 Förberedande arbeten har redan ­inletts. Bygget kommer att ta åtta år.