Ombytta roller

Lycko-Pers resa från 1882 har trettiosju roller. Till och med Strindberg själv blev brydd när hans sedelärande saga skulle sättas upp. Den som rör sig rakt från högmod till ödmjukhet, via skogen till Orienten över haven till medeltiden och krävde maskinerier, kostymer, och musik som ”fordrade det skenbart omöjliga”. Han strök den från Intima Teaterns repertoar. Men apropå medeltiden: i fjärde akten är han så nöjt sarkastisk att det kluckar, att spelet är en saga förändrar inte hans samhällssyn det minsta egentligen, däremot bara karaktären på rollerna som till exempel gärna blir till saker. Eller tomtar.

Här blir det så att en staty över borgmästarens svärfar och en skränig skampåle lägger sig i debatten om en idé som Per framkastat. Medeltidsstaden är täckt av knölig gatsten, alla snubblar, detta får man inte säga. Per föreslår slät gatsten för alla.

Det sura surr av maktspråk, mobbning och fjäsk som uppstår inför detta avskyvärt radikala förslag är en sådan förföriskt kortfattad brödraskapssatir. Fullt tillämplig på till exempel dagens klimatmötesdiskussioner. Jag menar, hur ska det gå för skomakaren och vagnsreparatören när gatan är slät och snäll mot fötter och hjul? Nej, dumpåle för den som ropar ut självklara och genomförbara förbättringar för alla på slikt sätt.

Men medeltidsgycklet finns bara i en akt av fem, så hur löser Turpin de trettiosju rollerna och den monotoni som finns inbyggd i Pers upprepade duster med mänskliga brister som maktbegär, guldtörst och längtan efter ära? Jo, han låter unge Per, som suttit instängd i en kyrka hela sitt liv och aldrig sett världen, och Lisa, hans käresta och frälsning, spelas av nästan alla och envar av de åtta skådepelarna på scen.

Flickor och pojkar, medelålders och unga har ett par yllebyxor, en liten krinolin och ett par rejäla flätor att byta med vilket gör det oskuldsfulla paret livsnödvändigt flerstämmigt. Rollen som råtta, hovman, konvenansen eller tjur fördelas sedan smidigt via folkdräkt till alla muhammedaner och lösöron till alla djur. Samtidens Carema och konung Carl Gustaf smyger som tur är bara förbi högst diskret i denna lyckliga Lycko-Per som bevisar det sant spelbara i till och med en närmast fyllsjukt påhittig Strindbergsfabel. Så textanalys, humor, koreografi, pausering, grupparbete och Nina Jeppson i samtliga roller löste uppgiften.