ÅSIKT

Värstsla språket

Petter Lindgren om UKON:s egensinniga ordlekar

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Ulf Karl Olov Nilsson (född 1965), kallad UKON, är författare och leg psykolog.
Ulf Karl Olov Nilsson (född 1965), kallad UKON, är författare och leg psykolog.

Poesi

» Handlingarna

Ulf Karl Olov Nilsson

Drucksache

Ulf Karl Olov Nilsson får mig ofta att tänka på Tofslan och Vifslan. Ni vet de där som kommer släpande på en gigantisk rubin i en kappsäck i Trollkarlens hatt av Tove Jansson, och som talslar såhärsla.

Och det beror förstås inte bara på poetens ovanligt långsmala näsa och öppna blick, utan också på hans metod. När Tofslan och Viflslan kortsluter Snorkens högtidligt juridiska jargong under körsbärsträdet, sker det på ett sätt som skulle kunna vara hämtat ur exempelvis Barndomstolen från 2008 (Norstedts).

”– Är sagda kappsäck er eller Mårrans?

– Josla! sa Tofslan.

– Nejsla! sa Vifslan.

– Skriv upp att de motsäger sig! skrek Sniff.”

Just motsägelser noterar Nilsson, psykoanalytiker till yrket, med särskild iver. Hans konst består annars främst i att fånga upp och returnera världens babbel i lätt förvanskad form. När han är som bäst får han även den maktfullkomligaste byråkratsvada att framstå som rörande och skyddslös, och tonen är trots det avindividualiserade tilltalet helt egenartad.

Det nyligen utkomna arbetet Handlingarna hör dock inte till Nilssons störstsla eller bästsla, utan har mer karaktären av hugskott eller mellanbok.

Inledningsvis utspelar sig en diskussion mellan två personer, om vilken mänsklig handling som kan tänkas vara den viktigaste, med avseende på dess utfall eller konsekvens.

”– Men glöm aldrig att det är viktigt att avgiftshöja.

– Pyttsan!”

Snart börjar den ena av dem maniskt rabbla verb, existerande och påhittade, och sorterade efter ämne. ”Och att underlagspappa, förhydningspappa, syllpappa, ytpappa, korksmulepappa, lumppappa, mjölkpappa, golvskyddspappa.”

Så där håller det sedan på, boken ut. Det är rolig läsning, och efter hand infinner sig en intressant domning där de bekanta verben framstår som lika godtyckliga och mysko som de påhittade. ”Förfördela”? Säger man verkligen så?

Att förfrämlingseffekta är nog så effektivt för den som vill synliggöra språkets rådande hierarkier, men närmare den perfekta handlingen än så kommer inte Handlingarna, även om den mot slutet brister ut i uppfordrande imperativ: ”Råka! / Hamna! / Tilldra! / Förekom!”

Sedan står jag förstås där vid spisen och kastrullar och kaffetrattar, långt efter det att boken lagts ihop.

Med Handlingarna har Ulf Karl Olov Nilsson ändå förlänat världen ett lingo nästan lika efterhängset som Tofslans och Vifslans.