Aftonbladet
Dagens namn: Severin, Sören
Årets bästa sajt. Årets nyhetssajt. Årets Dagstidning digitalt.
Startsidan / Kultur

Hej då, nyliberalismen

Göran Greider ser slutet på en era av välfärdsfientliga experiment

1982 Margaret Thatcher och Ronald Reagan, nyliberala ikoner.   1982 Margaret Thatcher och Ronald Reagan, nyliberala ikoner.


Jag ska börja
med att gå tillbaka trettio år i tiden. I början av 1980-talet flyttade jag från min uppväxtort till Stockholm – och det var som att flytta rakt in i nyliberalismen. Man gick där på gatorna och märkte att hela samhällsklimatet plötsligt slagit om, som ett skifte i väderleken. Nyss vänstervåg och nu rullade helt andra stämningar in, med Thatcher i Storbritannien, Reagan i USA och i Sverige näringslivskampanjer som satsa på dig själv.

En ny aggressivitet i luften. Och den kom från höger. Plötsligt kom unga människor på universitetet farande med böcker av Robert Nozick eller Henri Lepage, som alla hyllade ett slags kapitalets kontrarevolution.

Det talades om sociobiologi och – hur missförstådd forskningen än var – om den själviska genen. Från Paris, som över en natt blivit något av reaktionens högkvarter i Europa, sände filosoferna ut budskapet att utopiernas tid var över, att Marx var en farlig mästertänkare och att de stora berättelsernas tid var över. Och det skulle uttydas så här: att drömmarna om människans befrielse från kapitalism, patriarkat och klassamhälle inte längre var tänkbar. Sådana slutade i terror, ja Gulag.

Så ljöd budskapen.

Det är trettio år sedan. Jag minns det som en uppbrottstid för en alltmer självsäker höger. Jag minns det också som en fantastisk humörsänkare, som om alla på en given signal skruvade ner alla sina förväntningar.

Det är trettio år sedan. Och vi lever fortfarande i samma era, samma period.

Vad var nyliberalismen? Svar: Den var det filosofiska uttrycket för den finanskapitalism som från slutet av sjuttiotalet sakta men säkert skulle växa och växa i omfång, och till sist omsluta hela våra liv. Den gamla liberalismen attackerade rester av feodalsamhälle och överhetssamhälle; den nya hade välfärdsstaten som huvudfiende och finanskapitalismen som källa. Skandalerna i dag med Carema och riskkapitalister som väller in i välfärdssystemen, eller det stora sammanbrott som vi kallar finanskrisen, börjar någonstans där, för trettio år sedan.

 

Jag tror att vi lever i slutet av den eran. Jag tror att det är viktigt att säga just det. Vi måste ropa ut det högt – att nu är det de där idéerna om privatiseringar, avregleringar och skattesänkningar – hela det nyliberala paketet – som är de gamla idéerna. De har testats under en generation i västvärlden. De har inte löst några problem. Tvärtom har de förvärrat de sociala problemen och onödigförklarat människor i en skala som vi inte sett sedan trettiotalet. Dessa idéer har också förträngt avgörande frågor – om miljö och klimat – och dränkt dem i närmast religiösa idéer om evig tillväxt.

Vi lever i slutet av denna nyliberala era. Nu skulle själva språket kunna vända. Traditionalister – det är de som fortfarande naivt tror på detta nyliberala paket. Bakåtsträvare – de som ännu är övertygade om att staten alltid måste dra sig tillbaka och politiken lägga sig i mindre. Nostalgiker – de som talar om privatiseringar som lösningar på arbetslöshet eller bristande välfärd. Konservativa – de som klamrar sig fast vid idén att marknadsmekanismen alltid löser problemen bäst.

Språket vänder. Förnyare – det är alla vi som nu vill dra ett streck för trettio års nyliberalt experimenterande med världens befolkningar.

 

Jag ser en del märkliga tecken i tiden. Jag nämnde nyss uttrycket den själviska genen. På senare år har något skett till och med på det området. Man skulle kunna säga att den solidariska genen har siktats inom biologin. Läs Frans de Waals Empatins tidsålder. de Waal är en av världens ledande primatforskare. Han studerar framför allt schimpanser men eftersom de är så lika oss kan han dra slutsatser också om vad människan är för slags varelse.

”Girighet är bra. Girighet är rätt. Girighet fungerar. Girighet fångar själva den evolutionära andan” – så uttryckte sig börsspekulanten Gordon Gekko i filmen Wall Street. I det citatet tar Frans de Waal avstamp och menar att det är en totalt missvisande bild av vad forskningen i dag har att säga om evolutionen och människan.

Han ser i stället människan som en genuint samarbetande och empatisk varelse, det är det som gjort henne framgångsrik i evolutionen. Det utesluter inte att hon också kan vara aggressiv, de Waal är inte naiv och har sett sina schimpanser anfalla varandra. Men hans världsbild får ljusa, optimistiska drag: Människan har överlevt genom att samarbeta!

Och Frans de Waal är inte ensam om att skapa den här nya bilden av vår art. Läs Lasse Bergs Gryning över Kalahari! Jag har på senare år upplevt det som en befrielse att höra naturvetenskapen ge en bild av människan som är en radikalt annan än den som den nyliberala ideologin velat ge oss.

Det betyder inte att jag tror att det i slutändan är nya idéer som kan besegra nyliberalismen. Bristen på idéer har aldrig varit huvudproblemet för vänstern eller arbetarrörelsen. Centrala begrepp och idéer är ganska givna – social jämlikhet, fördelningspolitik, samhällen i ekologisk balans. Svårigheten ligger inte där.

Frågan om hur nyliberalismen ska besegras är i första hand inte en ideologisk fråga – utan en organisatorisk. Sörj inte! Organisera! var ju Joe Hills sista ord till världen och de förblir vidunderligt sanna. Hur ska nya sociala rörelser byggas? Hur ska folk komma samman och på så sätt kunna börja tänka ifred från de oerhörda kommersiella och mediala krafter som – när vi är ensamma – sliter sönder oss?

Det är den stora frågan: Organisation. Folkrörelser. Aktivitet. Demonstrationer. Aktioner. Det och inget annat kan besegra nyliberalismen. Vari ligger ens meningen med opinionsbildning och tankesmedjor på vänsterkanten om böcker och tankar inte har någonstans att landa?

För det är också så att en dimension i den trettioåriga nyliberala dimensionen är den mäktiga medialiseringen: Eftersom den i grunden är kommersiell bidrar den mer än mycket annat till att smula sönder politiska kollektiv. Vi har omdefinierats från medborgare till mediekonsumenter. Vi är extra försvarslösa just därför att de sociala rörelserna inte längre utgör en balanserande faktor.

 

I somras meddelade plötsligt allas vår favorit Sofia Arkelsten, nymoderat partisekreterare, att de nya moderaterna vill bli en – folkrörelse. Jag skrev en dikt om det, som förklarar varför det är omöjligt:

 

Moderaterna står för den borgerliga ideologi

som vill förvandla oss till

privatmänniskor.

Och sådana människor kan aldrig

bilda en folkrörelse!

En rörelse är alltid kollektiv,

den bygger ytterst på en

gemenskapsidé som är

mycket större än vad

marknadstanken kan rymma.

 

Men hur startar vi rörelser? Det är den avgörande frågan.

Göran Greider
SENASTE NYTT

Visa fler