I Larsson-land

Häromveckan var jag i Reno. Den bortglömda spelstaden i norra Nevada förlorade för länge sedan i konkurrensen mot både Las Vegas och diverse mer lämpligt belägna indiankasinon. Efter att ha mer än fördubblat sitt invånarantal på tjugo år gick Reno ner i en depression runt millennieskiftet, stora kasinon har stängt och gjort att stadens centrum mer liknar något slags kuliss i en socialrealistisk amerikansk indiefilm. Detsamma kan sägas gälla Renos invånare. Staden har blivit en ändhållplats i livet, en plats där det går att bo billigt på loppiga motell, dricka lågprissprit och spela bort social­bidraget. Skuggor vandrar på gatorna, gäng av fjortonåriga crackpundare driver runt i flockar, packade indianer kedje­röker vid spelmaskinerna.

Det var vad jag såg. Det var vad jag var där för att se. Det var sen november, den första snön föll från en låg grå himmel och Reno framstod som ett av de där helvetena på jorden som det amerikanska samhället verkar vara ganska bra på att producera och dess filmmakare ivriga att få exploatera. Varje person jag möter på gatorna, varje hus, varje bil och varje bar är märkligt välbekant. Som om jag sett dem förr. Och det har jag ju, i hundratals tv-serier och filmer där folk blir rånade, skjutna, våldtagna eller bara lämnade att dö i en gränd. Jag var rädd nästan hela tiden.

Är det bra för Reno?

När jag kommer hem läser jag i The New Yorker om The girl with the dragon tattoo, filmen som delvis spelades in i mina hemtrakter i Hälsingland. Recensenten beskriver miljön: ”way up north, windy, snowy, and treacherously beautiful; once you cross the bridge to this enclave, you enter an icy hell.”

Bron ifråga går över Ljusnan mitt i byn Segersta och utgör i filmen kontakten mellan familjen Vrangels egna ö och det omgivande fastlandet. David Fincher har lyckats förvandla en idyll till ett skräckinjagande landskap och en fridfullt flytande älv till Styx, floden som skiljer de levande från de döda.

Redan i inledningsscenerna – filmade kring sjön Bergviken – frammanar han känslan av att bygden hukar under hotfull natur och fasansfulla hemligheter. Fincher är bra på sådant, har alltid varit. Bara detta hur han lyckats med ljuset; nästan samtliga vinterbilder tycks vara tagna exakt klockan 15.40 i slutet av en mulen januari, när solen gått ned och landskapet saknar både ljus och skuggor.

Vid brofästet i Segersta står kulisserna fortfarande kvar, och både kyrkan som äger marken, och kommunen som utfärdat det tillfälliga bygglovet, har gett bya­laget tillåtelse att behålla byggnaderna ytterligare en tid. Orten vill locka turister med exotismen i Finchers skräckskildring.

I besöksnäringen är fiktion och verklighet inte relevanta begrepp längre. I en krönika på Svenska Institutets hemsida – den myndighet vars uppgift det är att sälja Sverige utomlands – skriver en pr-konsult som tidigare arbetat med att sälja Wallanders Skåne om möjligheterna att utvinna ekonomiska fördelar ur Stieg Larsson-hysterin. Att filmen är mörk och våldsam är inget problem, menar konsulten Joakim Lind: ”För många skapar den fiktiva berättelsen en ny eller fördjupad relation till en plats eller ett land”.

För Stockholm är succén tydligen redan verklighet. Att döma av medierapporteringen strömmar det utländska turister till Stockholm för att gå på stadsvandringar i Lisbeth Salanders fotspår. I ett märkligt BBC-reportage från tidigare i år – musiksatt med finsk runosång! – vittnar tyskar, amerikaner och engelsmän om hur de dragits till detta tidigare okända land efter att ha läst Millennium-trilogin. Bra för business enligt reportaget, men är det bra för Sverige? I Sverige har vi en kung och en hel myndighet som jobbar med Sverigebilden, men vid det här laget har nog alla insett att det är Stieg Larsson som i sin frånvaro äger frågan och att vårt land har blivit en del av den internationella upplevelseindustrin.

Forskare talar om post-turister: det vill säga turister som är införstådda med att de flesta av jordens alla besöksmål är konstruerade men spelar med för att det är kul.

Vi reser runt jorden med fördomar i bagaget, uppfattningar som med största sannolikhet ständigt ställer sig i vägen för verkliga möten och upplevelser. Filmerna och böckerna, som ironiskt nog lockat oss till de platser vi väljer att besöka, överskuggar det man skulle kunna kalla verkligheten och gör oss till turister i en fiktiv parallellvärld. Vi vet att bilderna vi bär med oss inte är sanna, men vill ändå hitta en plats där de kan framstå som verkliga.

Som med Arn-turismen: Folk åkte till en plats som inte funnits för att höra historiska föreläsningar om en gestalt som aldrig existerat; en representation av den svenska historien. Alla visste att han var en fiktiv gestalt, men att han rent teoretiskt hade kunnat finnas. Samma sak med Lisbeth Salander. Nej, hon finns inte, men hon hade kunnat finnas, och därför blir bilden av henne nästintill verklig. 

”Place branding”-konsulten Joakim Lind fortsätter: ”Publiken tror inte att berättelserna skildrar verkligheten men att berättelsen är en kondenserad, komprimerad och kanske karikerad bild av den tid de är skrivna under”.

Besöket i Reno blev en upplevelse jag kommer minnas, men nu när jag tänker på de dygn jag tillbringade där är jag rätt osäker på vad som är egna minnen, och vad som är bilder jag redan hade med mig.

Detsamma gäller säkert Millenniumturisterna, på förhand matade med Finchers bilder och den internationella pressens nya värdeord för att beskriva Sverige: våldtäktsmän, mördare, korruption och nazism. Ikea, sex och popmusik kände de till sedan tidigare.

Jag kan föreställa mig bättre utgångspunkter för nya möten. Gamla tråkiga guideböcker till exempel.