ÅSIKT

Landet för längesedan

Ulrika Stahre om tre fotoböcker där drömmarna blivit ruiner

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Foto » The Island

A case study of a collector’s mind

Hyun-Jin Kwak

Revolver Publishing

» Pripyat Population Zero

Niklas Åkerman-Ståhlström, Magnus Rossander (foto), Johan Pihl

Pihl Publishing

» Avgrunden

Jan Jörnmark (text & foto) och Annika von Hausswolff (foto)

Tangent förlag

Fransesco Barbieri i sitt förfallna stadspalats i Reggio Emilia. Spökstaden Pripjat, granne med Tjernobyl. Västerlandets alla nedgångna industristäder och industribyggnader. I tre sinsemellan mycket olika fotoböcker som utkommit under hösten möts man av förfall, minnen, samlande som gått överstyr eller monument som inte längre fungerar så imponerande som de var tänkta. Det är övervuxet, flagnande, ruttnande.

Den förste ruinromantikern, den i Rom verksamme Giovanni Battista Piranesi (1720–1778), skildrade i suggestiva bilder de antika byggnader – bevuxna, ihoprasade – som fanns i staden. Ett förfall som just börjat uppfattas som något mer än ett storslaget arv: byggnaderna blev värdefulla som just ruiner. Piranesi överdrev storleken och framhävde på så sätt förfädernas storhet. Många av hans verk var också rena konstruktioner, fantasiskapelser med den stora skalan som gemensam nämnare.

Det är intressant att ha Piranesi i bakhuvudet vid betraktande av samtida ruinskildringar. Genom att bilderna både skildrar och konstruerar fantasier frammanas betraktarens längtan. Tillbaka. Eller till ett nu som är perfekt: en ruin är avslutad, den kan dyrkas och begråtas.

Snart är också nutidens byggnader ruiner. På så sätt fungerar ruinskildringen som ett memento mori på ett överindividuellt plan. Den skapar ett kollektiv – efterföljarna, vi som kommer att bygga framtidens ruiner, samla på framtidens skräp, orsaka framtidens kärnkraftsolyckor, ekonomiska krascher.

Konstnären Hyun-Jin Kwak, utbildad på Konstfack och bekant bland annat genom projektet Girls in uniform, har i boken The Island – med texter av Magnus Bärtås och Gabriella Håkansson – publicerat foton från Palazzo Barbieri i Reggio Emilia i norra Italien.

Fransesco Barbieri, en äldre man, och hans familj bebor ett anrikt palats som sedan decennier fått förfalla. Han är både en samlare och en person som tappat kontrollen över huset, renoveringsbehoven, prylarna.

Samlaren är en person som håller kvar tingen, sorterar och skapar ordning. Kanske specialiserar sig. Att Palazzo Barbieri är statt i ett så remarkabelt, faktiskt helt storstilat, förfall förvandlar samlandet till något annat. Istället för ordning råder kaos. I stället för kvarhållande, en tydlighet i tidens gång. Palatset är Ön, platsen som är sin egen. Fotografierna är obefolkade, tysta. Fulla av detaljer – ofta så närgångna att utsnittet blir surrealistiskt, ogreppbart. En proportionslöshet som svindlar.

Man tänker förfall, otidsenlighet – även om ljust och fräscht inte är ett fullt så dogmatiskt ideal i Italien som i Sverige – och man tänker på tiden, och tiden igen. På sekunder som blivit decennier. Ett duvskelett i en dammig sal. Oöppnad post från länge sedan.

Visst är palatset också en kvarleva från ett mer uppenbart klassamhälle, det finns en vag frändskap med de gods och gårdar som förfaller runt om i Sverige, bebodda av gamla original som varken har råd eller ork att hålla allt i skick. Minnen från tider då det var lite enklare, och mycket vackrare, att vara överklass. Palazzo Barbieri är både en entropisk poetisk plats och en kvarleva utan någon som helst potential att åter leva upp.

Frågan är vad som är så lockande med skildringar i bild av det som förstörts av tidens gång. Tidens gång i betydelsen det som inte längre tas om hand av människan. Det som sakta återgår till naturen. Det som lämnats, övergivits, gjorts ensamt.

Kanske är det bara tomheten. Åtminstone är den övertydlig i Niklas Åkerman-Ståhlströms, Magnus Rossanders och Johan Pihls fotobok Pripyat Population Zero, om staden som byggdes för alla som arbetade på Tjernobyl och allt som behövdes runt kärnkraftverket. Pripjat måste vara en av världshistoriens mest kortlivade städer, bebodd i 16 år. Fotografierna är inte sensationella eller överdrivet symboliskt laddade. Det syns någon enstaka uppslagen skolbok, men mest är det miljöer, liksom grådammigt stillsamma. Flagnande färg. Om naturen är den som tar över när människan inte längre kan upprätthålla sin civilisation, är det i Pripjat ännu tydligare tyngdlagen. Riktningen går nedåt, allt tycks fallet. Naturen är, tvingas man tänka, förgiftad.

En av höstens mest spännande fackböcker är Avgrunden, med text av Jan Jörnmark och foton av Annika von Hausswolff. Där bilderna smeker det gängse förfallet, talar texten om kriserna som avlöst varandra. Strukturomvandlingar som bilindustrins kollaps i en av världens mest kända (och av fotograferna omhuldade) ruinstäder Detroit, den europeiska realsocialismens sammanbrott och med det de förfallna lyxbyggnaderna. Finanskrashens verkningar synliggjorda i den avstannade byggboomens Las Vegas. Många exempel i bild- och textform på den grundsats Jan Jörnmark för länge sedan formulerat: ”man kan förstå hela kapitalismens utveckling med hjälp av en nedlagd bensinstation”.

Det är drömmarna som blivit bevuxna ruiner – drömmarna om makt, drömmarna om vinster, drömmarna om den perfekta energilösningen. En kyrka i Cleveland, Ohio (”The mistake of the lake”) kunde platsa i vilken katastroffilm som helst. Så ser lämningar av ett ekonomiskt system ut. De tre fotoböckerna snuddar alla vid en piranesisk känsla för subtil storhet, men Avgrunden blir mer av en thriller – ruinen talar lika mycket om misstag som om drömmar.