ÅSIKT

Mannen, myten, martyren

Göran Greider läser Joe Hills biografi – i ett tillstånd av konstant häpnad

1 av 3
Joe Hill blev fast i sin egen myt, anser författaren William M Adler. Han blev martyr för en rörelse, en idé. Döden gav hans liv en mening.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Tidigt på morgonen den 19 november 1915 avrättades Joe Hill på fängelsegården i Utah State Prison. Han ropade ett sista farväl till sina vänner, men med ögonen förbundna visste han inte att de förbjudits att närvara.

Nästan två år hade då gått sedan han häktats för morden på en butiksägare och dennes son i Salt Lake City och in i det sista gjordes försök att skjuta upp verkställandet av dödsdomen. President Woodrow Wilson telegraferade två gånger till guvernören och över hela världen ägde protester rum mot vad radikaler och aktivister med rätta uppfattade som en politisk rättegång.

Under loppet av några få år hade Joe Hill, född 1879 som Joel Hägglund i det Sverige han emigrerade från 1902 (samma år som en fjortonårig Dan Andersson steg iland i New York!) blivit en ikon för den medvetna delen av USA:s arbetarklass. Det som gett honom denna status var en handfull kampsånger – nya texter till välkända melodier – som snabbt visade sig bli ett slags propagandistiska hitlåtar. De sjöngs under strejker och protester. Kampandan väcktes, etniska skillnader upphävdes i sången och folk fick skratta.

Texten till en ny sång spreds först på små kort som såldes för några cent. Och de som spred dem var ”wobblies”, aktivister i den snabbt växande fackliga rörelsen IWW (Industrial Workers of the World).

Tjuvåkande på godstågen anlände de till stad efter stad för att på huvudgatan ställa upp en trälåda och därifrån ropa ut sitt budskap till arbetslösa och fattiga.

Ofta haffades de direkt av polisen, varvid en ny talare klev upp, men stadens polisarrest fylldes snart av aktivister som begärde rättegång. Ibland dränktes deras tvållådetal av Frälsningsarméns förbannade orkestrar och idén föddes att kontra med egna sånger.

Joe Hill blev IWW:s främste sångförfattare. Rader som ”You’ll get pie in the sky when you die”, eller storyn om strejkbrytaren Casey Jones spreds som präriebränder genom det kokande proletära Amerika och gnistan från de där sångerna slocknade aldrig – Woodie Guthrie förde den vidare. Gnistan nådde Bob Dylan och John Lennon. Joe Hills texter blev folksånger.

I ett tillstånd av konstant häpnad läser jag William M Adlers biografi The man who never died. Joe Hill var en av miljontals anonyma arbetare som anlände till den nya världen och slungades rakt ner i en våldsamt expansiv och helt hänsynslös industrikapitalism. Han var ingenting, ägde ingenting utom sina händer. Han slet i hamnar och på fabriker.

Adler genomsöker USA efter spår av honom, hittar honom dagen efter jordbävningen i San Francisco eller bland de IWW-rebeller som stred för att störta Mexikos korrupte diktator. Det är en allt igenom fantastisk historia: Amerika fläks upp från undersidan.

Ändå är det först när Joe Hill låses in i en cell i Salt Lake som han blir riktigt urskiljbar som människa, fastän han i samma ögonblick förvandlas till myt och till slut martyr. Den stora gåtan har alltid varit varför han vägrade att berätta vad som hände den ödesdigra kväll då butiksinnehavaren mördades. Kom skottskadan Hill ådragit sig från mordkvällen i den där butiken?

Han menade att det var rättens uppgift att visa att han var skyldig, inte hans uppgift att bevisa sin oskuld. Så han teg sig igenom rättegången, där såväl domare som jury och den lokala pressen såg honom som en livsfarlig revolutionär.

Adlers stora fynd är ett mer än sextio år gammalt brev från den kvinna, Hilda Erickson, som kan ha varit nyckeln till hela historien: Joe och en vän bråkade om hennes gunst och bråket slutade i eldstrid. Men Adler menar att skälet till att Hill aldrig berättade om detta inte var ridderlighet, utan snarare att han blev fast i sin egen myt: martyr för en rörelse, en idé. Döden gav hans liv en mening.

Några få år efter Joe Hills död krossades i stort sett IWW; rörelsen motsatte sig det kapitalistiska första världskriget och jagades ner av polis och underrättelsetjänst. Men Joe Hill dog aldrig. Det räcker med att jag går fram till pianot och klinkar fram sången I Dreamed I Saw Joe Hill Tonight för att hundra år efter mannens död fyllas av ett slags helig vördnad. Ja, jag blir förvånad över vad jag känner. Den gudlöse Joe Hill utlöser religiösa känslor och den som minns honom vet vad som måste göras:

Inte sörja! Organisera!

FAKTA

SAKPROSA

» The man who never died

The Life, Times, and Legacy of Joe Hill, American Labor Icon

William M Adler

Bloomsbury

Göran Greider