ÅSIKT

Automatväxlat rakt in i filmen

Foto: Foto: AP Scanpix Sweden
KULTUR

En dollar är snart inte värd någonting och Tea Party-rörelsen siktar mot Vita huset. Det är inte utan att vi börjar tycka synd om jänkarna, vars imperium skakar i sina grundvalar.
Det är dags att förklara varför vi älskar USA. I dag hyllar Ulrika Stahre landet som lever i paradoxal harmoni.

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Det finns minst tre skäl att älska USA: eftersom allt är som på film, eftersom allt är ungefär, men inte exakt, som i Europa och eftersom man kör automatväxlat.

En hel flock automatväxlade bilar rör sig tillsammans på ett icke-aggressivt sätt. Inga hetsigt nedväxlade skrikiga omkörningar. Sällan några farthållare – dessa resulterar ju mest i att man struntar i att sänka farten, om så en dagisklass korsar vägen – bara mjuk körning, en guppande lunk. Med stil mot målet. Gärna med en halv liter kaffe i handen. Resan kan visst vara huvudsaken – Steinbeck, Kerouac, Diski – men den ska vara soft, motståndslös. Framför allt är den, i automatbilsparadiset, paradoxalt nog kollektiv och talar helt emot USA som den hårda konkurrensens hemland.

Plötsligt halkar jag in i filmvärlden. Mörkret och regnet som sänker sig över Marion Crane ensam i bilen i Psycho, de ensliga vägarna i No country for old men, i Paris Texas. Vidderna. Bilarna. Glimtarna av det lokala livet, det lilla livet i det stora landet.

Upstate New York: hus efter hus i långa rader. Verandor. Skogigt och fuktigt, inte Söderns sömniga hetta utan en mer nervös, nästan manisk, stämning. Plötsligt ett stort djurskelett på någons veranda. I ögonvrån ser vi skyltar mot abort. Om allt inte hade varit som på film hade det känts kanske originellt och lite apart. Nu förvandlas intrycken till gamla och nya skräckfilmer, till redan färdiga upplevelser. Vi kliver in i filmen, backar tillbaka. Undrar om en liknande miljö i en annan världsdel hade framkallat den speciella sortens associationer. Antagligen inte. Hela upplevelsen av USA blir artificiell, överdrivet fastklibbad vid kulturella koder. Och vid Europa.

Det är förstås mitt europeiska perspektiv som gör att jag älskar USA för denna nästan-som-hemma-känsla. Det mesta liknar Europa. Men som i en sprucken spegel. Bitarna reflekterar bara en liten smula vid sidan, förvrängt. Irriterande sammanhangslöst. Underbart fritt. Jag kan alltid välja en liten bit av alla de där många. Välja artigheten, de kristna radiokanalerna, den bredbenta rockmusiken. Välja flottiga hamburgare, rökfria miljöer, blaskig öl. Som i Frankrike, Italien eller England.

Frågan är om det är just min europeiska oförmåga att uppleva USA som annorlunda som gör att jag kan älska USA. Eftersom jag helt enkelt slipper fundera på min egen roll i landet. Lite som att bara kunna älska jagutplånande, omedvetet, naivt. Ungefär som att lägga i växeln, flytta ut vänster fot och rulla i väg. Glömsk.