Nudlar och popsinglar
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Publicerad 2012-01-03
Emil Arvidsson om indiematens tidskrifter
I våras gick jag omkring på en marknad i Brooklyn, fylld av den sorts unga människor som spelar i band och bär assymetriska kläder i alla storstäder. Här sålde de pickles. Eller avancerade marmelader, hummer i korvbröd och läsk producerad i ett vardagsrum.
En vän som bott länge i området, och för bara några år sedan glatt följde med mig till Queens för att äta rutten tofu, har fått nog nu.
”Det är för galet här", sa han i somras. ”ALLA är experter på mat, det är det enda de pratar om. Det är omöjligt att bara gå ut och … äta.”
Över hela västvärlden försöker topprestauranger jobba med enklare gester. Man river de vita dukarna av borden och serverar gåslever vid en bardisk. Matnördar äter enklare. Inte nödvändigtvis billigare, men utan en pall att ställa handväskan på.
I takt med att maten blir mer tillgänglig träder den in i ett bredare sammanhang. I New York, London och Stockholm. Även konservativa Paris förändras. Personer som tidigare grävt ned sig i musik, tv eller mode applicerar liknande synsätt på mat, och matkulturen blir popkultur.
I branschens stora tidningar syns inte det här skiftet. Här finns fortfarande en trygg blandning av vackert belysta portioner och säsongsbaserade recept.
Det är en rad mindre tidskrifter som vänder sig till matkulturens nya målgrupp. Tryckta i små upplagor, extremt specialiserade eller pretentiöst utsvävande i sina ämnesval. Man vill bryta mot trivselkraven i genren och skriva om mat även när den är konstig, rolig och äcklig. När den säger något mer om dig själv än att du har slavat med buljongen hela morgonen.
Tidningarna är inte del av den breda trend som har givit oss kockar i tv och råd från Paolo Roberto om hur man zestar en citron. De är snarare en reaktion på allt det, en motrörelse. Matens indiescen.
Det är tydligt i tidningen Rotten Apples, vars första omslag föreställde en blundande chihuahua balanserande på högar av McDonald's-hamburgare. Inuti fanns en artikel om avrättade fångars sista måltider.
Eller i Fire & Knives, en mer högbrynt tidskrift som ändå inte kan hålla sig från att stoppa små actionfigurer i maten de fotograferar på världens bästa restauranger.
Rena fanzines som Put an egg on it och Remedy skriver dikter till ingefärsläsk och diskuterar vad man äter vid en depression. En personlig favorit är Meatpaper, en brittisk tidskrift som kallar sig ”your journal of meat culture”.
Tidningen Lucky Peach, ett samarbete mellan New York-kocken David Chang och förlaget McSweeneys, är en av årets mest omtalade satsningar. Changs Momofuku-restauranger har gjort honom till en förgrundsfigur inom den moderna matkulturen. Hans sätt att blanda gourmetmat med minnen av sin barndoms frukostflingor gör Momofukus menyer till fanzines i sig själva.
Det första numret av Lucky Peach handlar om ramennudlar. Passande, eftersom det är just Chang som har fått en hel generation att betrakta en skål ramen på samma sätt som deras föräldrar såg på en popsingel.
Emil Arvidson
