ÅSIKT

Mörkrets hjärta

Jenny Tunedal ser sista delen i Karl Ove Knausgårds litterära projekt förändra och komplicera helheten

I sista delen av Karl Ove Knausgårds "MIn Kamp" speglar sig författaren i Adolf Hitlers "Mein Kampf".
Foto: Foto: Tore Meek / Scanpix NORGE / SCANPIX
I sista delen av Karl Ove Knausgårds "MIn Kamp" speglar sig författaren i Adolf Hitlers "Mein Kampf".
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Ett stort litterärt projekt kräver uppenbarligen en mastodontisk avslutning, på 1 120 sidor. Eller är bearbetning ett bättre ord? I Min kamp 6 fortsätter Karl Ove Knausgårds sorgearbete över sig själv och sin far, liksom striden mot den egna dödligheten. Metoden är skriva livet i stället för att leva det, göra allt till text.

Skandinaviens snabbaste prosaist har i år spurtat, vilket gör boken både stilistiskt svajigare och om möjligt än mer inkluderande än övriga delar. Det är ofta en prövning att läsa, men ibland alldeles oemotståndligt. Avslutningens skildring av hur det kan vara att befinna sig tätt intill när en människas psyke rör sig ner i det allra mörkaste och sedan stiger Ikaroshögt är fruktansvärd, intensiv, hänsynslös och hjärtskärande. Knausgård när han är som allra bäst.

Bokens tredelade form, med en lång, ojämn och sönderfallande essä i mitten, erbjuder läsaren en möjlighet att faktiskt ta sig ut ur det i längden tröttsamma spänningsfältet mellan identifikation och voyeurism. Man behöver inte hela tiden känna med eller mot det enorma jaget, det går också att tänka. Knausgård skulle med en av sina favoritdikotomier uttrycka det som att det här inte bara är ”hjärtats” utan också ”hjärnans” litteratur.

Sexan har skrivits i strålkastarskenet från ”Karl Olov Knausgårds Min kamp” och beskriver vad som händer när författarens skrivande realiseras som litteratur och som exhibitionistisk vara på fåfängligheternas marknad. Hur en våldsam, hänsynslös bok kommer ut i en våldsam, hänsynslös värld. Vad det självbiografiska prosaverket gör med sin författare. Vad en författare kan göra med sitt verk, så länge det pågår. För det här ska visa sig vara delen som förändrar och komplicerar helheten.

Precis som tidigare ägnar sig Min kamp åt att undersöka relationen mellan ett skrivande jag och hans värld utifrån ett ytterst partikulärt, råsubjektivt perspektiv och med den vite mannens anspråk på universalitet. Det handlar här en hel del om positionerna ”jag” och ”du” och konstruktioner som ”vi” och ”dom”.

Knausgård upplever framför allt ”vi-et” som skrämmande och hämmande. ”Vi” är den normerande och fördömande instans som finns både i kolonilottsområdet, i tidningen, och i det egna jaget. Författaren kämpar, vilket vi väl alla märkt, för att inte ge efter för socialiseringens och samtidens självcensur. Han säger sig samtidigt aldrig ha ingått i något ”vi” och eller känt att någon geografisk plats verkligen tillhör honom.

Efter massakern på Utøya händer dock något, han överraskas av ett enormt känslosvall. Stor sorg och en sorts hemlängtan. Suget i den nationella tragedin är starkt, han längtar efter att tillhöra, vara en del av det goda och viktiga norska ”vi-et” som hävdar demokrati, öppenhet, kärlek. Den klarsynta insikten efteråt – att det var just den här enorma kraften i ”vi-et” som fyllde det tyska folket på trettiotalet – har väckt viss debatt i Norge.

Tidigare i boken handlar det om skillnader mellan kulturer. Knausgård gillar olika, kan man kanske säga: ”I det perspektivet, som var det lange, var jeg mot innvandring, mot multikulturalisme, mot nesten alle former for likhetstenkning. I et kortere perspektiv, altså det som gjalt den konkrete, hverdagslige virkeligheten der jeg bodde, i Malmö, var det vanskelig å ikke betrakte innvandringen som en enorm ressurs, for jeg så hvor explosivt levende og energifylt byen var”.

Det jag som talar här tillhör naturligtvis ett vi. Till detta vi:s privilegier tillhör bland annat att vi kan välja att betrakta migration ur en så här kapitalistisk synvinkel, som handlar om att berika vår egen kultur, respektive skydda olika intressanta kulturer från att slätas ut till något västerländskt, helt oexotiskt. Inte om människors skyddsbehov undan förtryck, fattigdom, krig. Och inte om rätten till fri rörlighet. Den har vi ju redan – världen är sannerligen vårt ostron och vårt hem är vår borg.

Knausgårds inspiratör Witold Gombrowicz skriver i Dagboken om ”storhetens problem” – hur hantera det faktum att han blivit en ”stor” författare? ”Han vet inte! Så till den grad depraverande har bördan av hans växande ’jag’ visat sig vara – och detta jag inkräktar allt mer på hans relation till världen.”

Gombrowicz förslag till lösning är att föra in en kommentator i texten. Knausgårds lösning, eller svar, är att föra in den elefant som redan stod och väntade i rummet, romancykelns nattsvarta skugga – Mein Kampf.

Det självpåtagna uppdraget blir framför allt att försöka förstå bokens författare, Adolf Hitler och hans tid. I polemik mot historikern Ian Kershaws porträtt av den allt igenom onde mannen skriver Knausgård fram bilden av en skadad son. En man full av fadersskräck, storhetsvansinne, social fobi och längtan efter stor konst och starka känslor som av olika anledningar blir en minst sagt skadlig man.

Min kamps jag hanterar Mein Kampfs jag som han hanterar de flesta gestalter – han speglar sig. Och finner likheter, vilket i sig kanske inte är så anmärkningsvärt. Det intressanta är den starka oro själva jämförandets rörelse sprider i romanen och i mig. Två gestalter, två texter, två tider. En slagskugga faller in över jaget, över romanen. Dess mörker läcker ut över hela läsningen, i hela läsarens knä.

”En grenseløs mann er et barn, det vil si den evige sønn” skriver Knausgård på sidan 923. En gränslös man närmar sig slutet på sin romansvit. En bortre gräns, vid vilken han upphör att vara sonen och bli far. Han ska snart försöka sluta välja skrivet i stället för livet, ta hand om sin stackars familj.

Då väljer han att vända blicken mot Hitler och Förintelsen för att förstå sig själv. Det kan sägas vara idiotiskt, narcissistiskt, banalt, bombastiskt. Eller nödvändigt.

För mig blir det helt avgörande i relation till verket som helhet. Inte som ”förklaring” av titeln, utan på ett mer genomgripande sätt än så.

Dessa böcker har redan lästs och omtalats av oerhört många människor. De har hyllats närmast som en idrottsprestation: nära 4 000 sidor på bara tre år, så långt, så snabbt, så uthålligt, eruptivt, explosivt, angeläget, samtidigt, värt någon sorts litterärt bragdguld.

Karl Ove Knausgård har blivit ett stort namn, en kändis, en hjälte och en anti-hjälte. En norsk och viss mån även svensk – han bor ju ändå i Malmö och skriver ju om ”oss” – nationalskatt i det han ofta kallar ”vår tid”.

En tid som i Europa ter sig mörkare än på länge. Skenande, närmast urspårad, kapitalism. Växande nyfascism och nationalism, som tar sig uttryck i såväl rasistiskt motiverade politiska mord som migrationslagstiftning. Varningar för massinvandring” och ”kulturmarxism” från både filosofer, riksdagspolitiker och våldsmän omkring oss.

En senkapitalistisk och xenofobisk europeisk skymningstid, blind för sig själv. Hur skulle den kunna vara något annat.

Verket Min kamp – texterna, receptionen, författaren, jaget, värderingarna, tankarna, känslorna – är en del av allt det.

Jag tror det är vad den här boken vill få oss att se. The horror, the horror.

FAKTA

PROSA

» Min Kamp 6

Karl Ove Knausgård

Oktober förlag