ÅSIKT

Dödar åt USA

Christopher Holmbäck om svenska vapen och soldater i Obamas nya avrättningskrig

Svenska JAS-förbanden laddar upp på Natobasen i Sicilien under Libyenkriget
Foto: SCANPIX
Svenska JAS-förbanden laddar upp på Natobasen i Sicilien under Libyenkriget
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Aftonbladet i onsdags
Aftonbladet i onsdags

Den 18 maj 2011 möttes över 100 representanter för svenska och amerikanska vapenindustrier, försvarsmakter och regeringar på den svenska ambassaden i Washington DC. Saabs vice vd Jonas Hjelm, som innan han rekryterades av vapenföretaget var statssekreterare på försvarsdepartementet, förklarade varför mötet var viktigt: ”Sverige är den tredje största exportören av försvarsmateriel till USA” och ”Nordamerika kommer att vara [Saabs] största marknad om fyra år”.

Samkvämet avslutades med en middagsbjudning i den svenska ambassadörens residens. Det var ännu en vardag i Sveriges tätnande militära samarbete med USA. Sedan 1989 har Sverige haft ett kontor på den svenska ambassaden som arbetar uteslutande med vapenindustriellt samarbete, och efter den elfte september etablerade sig Sverige som en av USA:s viktigaste allierade och mest pålitliga vapenleverantörer.

Svenska politiker har sedan 1990-talet använt vår tunga vapenindustri  för att göra oss, som det står i regeringspropositioner, ”ömsesidigt beroende” av våra allierade. Makten över vår försvarspolitik har därigenom lämnats över, inte minst till USA. Hjärtat i både svenskt flygförsvar och vapenexport, Jas 39 Gripen, är sprängfylld av amerikansk teknologi. Det gör att även om USA bryter mot svenska regler och avtal så är det ”givetvis en omöjlighet”, enligt den svenska vapenexportkontrollanten, ”att stoppa samarbetet mellan Sverige och USA”. (P1 Morgon 18 nov 2010)

I stället militariseras samarbetet snabbt. Sverige har blivit en ”offensiv aktör i internationella operationer”, förklarade Robert Moore, USA:s vicechef för säkerhetssamarbete, under ett bilateralt möte i Stockholm i juni 2009. Sveriges militär lyder under amerikanskt befäl i Afghanistan och återbevisade nyligen sin beredvillighet genom att jaga pirater utanför Somalia.

Robert Moore gläds också över att den svenska militärens ”fokus har vridits till alliansbyggande, förmåga till snabba insatser, och interoperabilitet”. Han listade nyckelhändelser i denna förvandling: flygvapenexercisen ”Red Flag” 2006, då Sverige för första gången deltog i en militär övning på amerikansk mark; Nato-övningen ”Loyal Arrow” som Sverige arrangerade i Norrland 2009; och att svenska stridsflygplan och militära kommunikationer nu är i princip helt synkade med Natos och USA:s stridssystem.

Samtidigt tar det vapenindustriella samarbetet steget in i nästa krigsålder, den obemannade och privatiserade. USA tar sig i allt högre grad rätten att avrätta vem man vill i det globala kriget mot terror. Barack Obama låter legosoldater utföra centrala uppdrag och gömmer sina piloter bakom fjärrkontroller i USA. Och Sverige ställer upp. Ett exempel: I ett projekt samfinansierat av Sverige och USA utvecklar Uppsalaföretaget ÅAC Microtec, som samarbetar med Uppsala universitet, nanosatelliter som ska guida drönare och hjälpa USA att utveckla sitt obemannade krig.

Vi befinner oss mitt i en militärteknologisk revolution, där Saab, ÅAC och Sverige driver på utvecklingen. Obemannade flyg stora som Jas 39 Gripen kommer snart kunna fälla kärnvapen. Svärmar av drönare kommer själva kunna välja vilka mål som ska attackeras. Varje by och kvarter kan snart övervakas och all digital information kan enkelt lagras och göras sökbar.

Det går inte att säga var denna utveckling landar. Men den internationella rätt och moral som följde på de gamla krigen, i den mån de kunde hjälpt oss, eroderar nu i samma rasande takt som de obemannade vapensystemen utvecklas. USA:s godtyckliga avrättningskrig – där drönare fäller bomber i sex muslimska länder och där elitförband, legosoldater och USA-utbildade inhemska elitförband verkar, uppsöker och dödar i uppemot hundra länder – gör det logiskt för andra aktörer att attackera sina självutnämnda fiender.

Vilket mål är mest rimligt: en taliban som misstänks ha ett granatgevär under sängen, eller ingenjörer på Uppsala universitet som misstänks samarbeta med ÅAC Microtec?

Svenska regeringar har gjort sina val. Carl Bildt och Sten Tolgfors talar med samma tunga som amerikanska generaler och vapenföretag: Sverige ska försvara sitt territorium genom att ”värna våra värden”, ”skydda flöden” av olja, vapen och andra varor i den globala ekonomin, och stoppa terrorister i Afghanistan innan de attackerar oss på hemmaplan. Därför möts avslöjanden om amerikanska dödspatruller i vårt krig i Afghanistan med svensk tystnad. Och därför utvecklar svenska ministrar och vapenföretag militära samarbeten med Saudiarabien, Förenade Arabemiraten och de andra gulfdiktaturer som står i vägen för arabvärldens demokratirevolter, och samtidigt är USA:s viktigaste allierade i regionen.

Medan valkampanjerna dominerades av plånboksfrågor beslutade våra regeringar att binda fast Sverige vid ett globalt avrättningskrig med oöverskådliga  konsekvenser. Det svenska folket fick ingen debatt när begreppen krig och fred ersattes av en permanent konflikt med ”terrorister” där ”våra värden” och ”ekonomiska flöden” ska försvaras med svenska vapen och soldater.

Det är akut att kräva av våra politiker att de för en öppen diskussion om Sveriges roll i USA:s globala krig, att medborgarna ges möjlighet att bilda sig en uppfattning, och att vi beslutar vad Sverige ska stå upp för.

Christopher Holmbäck