ÅSIKT

Varför Marx har fel

... även om han hade rätt. Anders Johansson läser en bok med för enkla lösningar

Karl Marx.
Karl Marx.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Europa befinner sig i lånekris. Lösningen? Åtstramningar och mer lån! Hjälpte det inte? Ännu mer åtstramningar och ännu större lån då?!

Börjar det inte märkas, på politikerna och de ekonomiska analytikerna, att de faktiskt har börjat tvivla på sin egen ideologi? De sammanträder, rynkar pannorna, inskärper situationens allvar, talar om tillväxt, men har liksom ingen auktoritet kvar. Deras prognoser har slagit fel, deras teorier falsifierats, och kapitalismen diskuteras numera till och med i ekonomitidskrifterna. Och som litteraturvetaren Terry Eagleton uttrycker det: ”Man vet att det kapitalistiska systemet är illa ute när folk börjar tala om kapitalism.”

I det läget är det ingen dum idé att ge ut en bok om Karl Marx. Upplägget är enkelt: i tio kapitel bemöter Eagleton lika många populära argument mot marxismen (när marxismen har förverkligats så har det lett till folkmord, marxismen reducerar allt till ekonomi, de senaste decenniernas viktigaste proteströrelser har uppstått utanför marxismen, etc).

Jag har svårt för hans tillkämpade lustigheter och hans trötta sluggande mot ”postmodernismen” (eftersom ingen vet vad det betyder är det riskfritt att attackera den), men boken har ett visst driv som gör att den nog kan fungera som en habil introduktion till Marx tänkande. Problemet är att valet att låta diskussionen styras av en serie missriktade invändningar redan från början förhindrar en mer produktiv läsning. Det hela landar ofta i halsstarriga försäkringar (”han skulle ha befunnit sig i framkanten av miljörörelsen om han hade levat i dag”) som ironiskt nog mest understryker Marx inaktualitet, samtidigt som de stora poängerna sjabblas bort.

Den här formuleringen om att betydelsen av vårt arbete inte avgörs av oss själva är illustrativ: ”Faktum är att huvudpoängen med mitt arbete ändå är att skapa vinst åt en hoper skrupelfria skojare som förmodligen skulle låta sina egna småbarn betala tio dollar för en smärtstillande tablett.” Förvisso, men det geniala med Marx teori är ju att det inte behövs några ”skrupelfria skojare” eller transcendenta orsaker (girighet, ondska ...) för att förklara all misär: kapitalismen är ett maskineri som skapar inte bara ojämlikheten, vinsterna, förtrycket, friheten, alieneringen och utsugningen, utan också de olika subjekt som vi sedan tillskriver skulden.

Men om Marx teori är svårslagen när det gäller att förklara krisens orsaker, så har i alla fall jag svårare att tro på lösningen. Eagleton skriver ganska bra om revolutioner och reformer (vi föreställer oss gärna revolutioner som våldsamma och reformer som fredliga – sanningen är ofta den motsatta), men även om han tonar ner skillnaden mellan dem så finns det, hävdar han, ”en punkt där systemet vägrar ge efter” och revolutionen blir ofrånkomlig, ja nästan automatisk.

När förlorarsidan, som Eagleton uttrycker det, inte får tillräckligt många smulor kastade till sig kommer de att försöka ta över. ”Varför skulle de inte göra det? Hur skulle något kunna vara värre än inga smulor eller matrester alls?”

Man behöver inte vistas länge utanför Europa eller USA för att inse att de frågorna uttrycker mer av önsketänkande än realism. Förlorarsidan har så att säga varken någon brist på deltagare eller något överskott på smulor; deras maktlöshet är snarare allför djup. Ett annat problem är att den kapitalistiska utsugningens kanske största förlorare – det ekologiska systemet i stort – är ännu mer maktlöst. Polarisarna kan inte göra revolution.

Att Marx ”hade rätt” innebär inte nödvändigtvis att han har rätt. Om man inte ska fastna i nostalgi är det nog en god idé att förhålla sig kritiskt till hans verk, det vill säga att sovra och tänka vidare. En aspekt som är märkligt osynlig i Eagletons bok är idén om det gemensamma: ”det gemensamma är för  kommunismen vad privategendomen är för kapitalismen och vad den statliga egendomen är för socialismen” som Michael Hardt skrev i sitt bidrag i antologin Kommunismens idé – en intressantare bok än Eagletons. Kanske är det där man borde börja i dag: med att omformulera och tänka om det gemensamma.

Den avgörande frågan är hur vi startar rörelser, hävdade Göran Greider på den här sidan 19 december. Visst, men frågan är också vad som ryms i detta ”vi”.

FAKTA

SAKPROSA » Varför Marx hade rätt

Terry Eagleton

Övers. Maria Åsard

Tankekraft