ÅSIKT

Sida vid sida

1 av 2
Torsten Andersson, ”Ur serien Folklig kultur Dörrkläppar”, 1980-tal. Olja på duk. © Sven-Harrys (Konstmuseum)
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Torsten Anderssons (1926–2009) målningar bråkar med betraktaren. Vid första anblicken förefaller de raskt tillkomna och kluddiga. Den vita duken är ofta solkig och ibland dåligt uppspänd med stramande veck. Men långsamt övermannas man av bildernas mäktiga materialitet. Det här är måleri när det är som allra mest konsekvent.

Torsten Andersson målade fiktiva skulpturer, objekt som fungerar som ett slags agenter för konsten som överflödande lyx. Som livets grädde på moset. I filmen, som visas i utställningen på Sven-Harrys, berättar konstnären om hur han som arbetarbarn insåg att han hade rätt till konsten och dess skönhetsvärden. Att denna onödiga nödvändighet var tillgänglig också för honom. Han beskriver det som att konsten valde honom, att det egentligen aldrig fanns något val. Hela livet ägnade han stenhårt åt sin livsuppgift, att solidarisera sig med måleriet. På frågan om vad han målar blir svaret: ingenting. Det är konsten själv som är motivet.

På sextiotalet lämnade Torsten Andersson karriärhetsen i Stockholm, flydde till Skåne och Benarp utanför Hörby där han byggde sin ateljé. Han ville inte delta som varuproducent i konstens merkantila kretslopp, utan söka sig fram utan sidoblickar. Torsten Andersson påminner inte så lite om en trumpen och vresig Sokrates som vägrar kompromissa det allra minsta. I filmen talar han också mycket riktigt om sitt arbete som en förlossningskonst, varje målning föds fram utan egentlig tanke på dess kvalitet. Villkorslöst. Först senare kommer urvalsprocessen, där de bilder som inte håller måttet förstörs. Och det är bara ett fåtal som passerar nålsögat.

Den stränga blicken på de egna verken gjorde att Torsten Andersson till och med kunde bränna målningar efter att de ställts ut, till synes likgiltig inför kapitalförstörelsen. På Sven-Harrys är det sparsmakade urvalet sexton målningar som visas tillsammans med livskamraten Kristina Erikssons teckningar och objekt.

Torsten Andersson antar måleriets eviga utmaning sedan renässansen, att skapa tredimensionell närvaro på den platta duken. Det pågår ett slags evolution mellan bilderna, materien vrider sig i organiska och mekaniska former; nitas fast i en stabil formvärld där tyngdkraften regerar. Mellan penselns flödande lätthet och objektens tyngd skapas Torsten Anderssons unika, märkliga bildvärld.

Kristina Erikssons teckningar är som dagboksblad. Några av dem beskriver sorgen över livskamratens sjukdom och bortgång. Andra handlar om alldeles vanliga vardagar på landsbygden i Skåne. Känsligt skildras väder och stämningar, allvarliga funderingar följs av triviala. Om Torsten Anderssons estetik är sträng, så är Kristina Erikssons inkluderande och tillåtande. Vitsen med hennes bilder är att uppnå ett osovrat flöde, ett avslappnat tillstånd utan ambitioner. Men det är en fullblodsmålare som ligger bakom det till synes anspråkslösa. Varje färg och valör ligger rätt i bildrummet, varje linje rör sig skickligt mellan sprödhet och kraft.

Också i sina keramiska objekt strävar Kristina Eriksson efter det till synes avsiktslösa, att forma klumpar som inte ska kännas som gestaltade skulpturer. Snarare vill hon efterlikna fågelns arbete med sitt bo, ett nödvändigt knog utan estetisk barlast.

Två konstnärstemperament som följt varandra genom åren, som sida vid sida strävsamt följt sin oglamorösa kallelse. Man anar de många allvarliga samtalen, stödet de måste ha utgjort för varandra. Det är en både sorgesam och hoppfull utställning.

FAKTA

KONST

» Torsten Andersson och Kristina Eriksson

Sven-Harrys (Konstmuseum)

Till och med 11 mars 2012

Camilla Hammarström