ÅSIKT

Ohlssons spöken

Dan Wolgers om krönikörens attack mot Kulturslussen

1 av 3
Någon har förvandlat ett elskåp på Skeppsbron i Stockholm till en gravsten över den nya Slussen.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Bengt Ohlsson avslöjar i Dagens Nyheter (4 jan) att han bara testade något nytt när han raljerade över Kulturslussen i ett kåseri i DN för en tid sedan. Han skriver att han tränade sig i att bryta sina gamla destruktiva tankebanor gällande politik och kultur.

Som offentligt träningsredskap begagnade sig Ohlsson av en politisk fråga rörande en fysisk realitet som kommer att påverka oräkneliga människors vardag i många decennier framöver, kanske i hundra år. Han övar sig på att med Slussenfrågan som hävstång tänka nya ”nästan förbjudna” tankar och känner hisningar när han sätter sin egen experimentlusta och de egna behoven framför de mångas i denna kollektiva angelägenhet. Det är en storslagen narcissism som nog går utanpå det mesta som politiskt inlägg överhuvudtaget i svensk presshistoria, kåseri eller ej.

Ohlsson säger sig vara mycket intresserad av makt, och det förpliktigar. Det framgår att vad som återstår för honom efter hans självrannsakan är att ta reda på skillnaden mellan personlig makt och strukturell. Därtill att begripa skillnaden mellan sina privata behov och de kollektiva.

Det finns något som heter underlåtenhetsmakt. Det är underlåtenheten att gripa in i ett förlopp fast man har möjlighet. Begreppet gränsar till attityden att ”gilla läget” vilket Ohlsson propagerar för som politisk träning. Att ”gilla läget” i det militära är att för gruppens bästa underkasta sig omständigheterna så att inte kamraterna hindras från att gå vidare i göromålen. Lovvärt och säkert livsavgörande att behärska sådan gruppdynamik i fält men i det civila och i politiken kan den attityden leda precis vartsomhelst. Och leda vilse som nu när Ohlsson samtidigt experimenterar med tidigare ”förbjudna tankar”.

Att experimentera med att offentligt häckla sina medmänniskors engagemang och kunskap och att raljerande reducera svåra och komplicerade frågor till underlag för ens eget personliga behov av att göra upp med gamla vänner och tidigare grupptillhörighet är måhända Ohlssons privilegium som skribent. Kanske han rentav känner det som sin konstnärliga plikt. Men till sist, när skratten tystnar, är det varken hisnande förbjudet eller något nytt att skyla oförmågan att hantera en fråga större än en själv genom att göra sig lustig över andras engagemang. Det är bara urgammalt, naivt och inte så lite ansvarslöst.

Slussenfrågan, som faktiskt tycks vara vald på måfå av Ohlsson som övningsämne, har mobiliserat många människor men förminskas av honom till manege för en privat uppgörelse med vänsterrörelsen till vilken hans ”tillhörighet har varit total”. Det säger mer om hans egna begränsningar i tankeapparaten än om någon annans. 

Ohlsson testar att tänka att Stockholms stad förmodligen inte vill göra livet surt för handikappade, barnvagnar och cyklister. För varför skulle de egentligen vilja det? Hans argument forcerar fram banala men vådliga polariseringar mellan höger-vänster och ”kulturutövare” kontra ”småborgare” medan sakfrågor negligeras och dribblas undan. Det kommer att bli bra, säger Ohlsson. Längre än så i sin analys av den intressanta makten tycks han inte ha kommit under alla sina trogna år i vänstern. Det är ju förskräckligt. Det är inte att undra på att han vill experimentera vilt nu vid livets middagshöjd.

Men Ohlssons poäng gällande vänster­elitens oinskränkta makt står på näsan redan i startblocken: Det som han kallar ”kulturvänstern” förlorade ju Slussen. Så vad blir nästa ämne och fråga och med vilka medel kommer de kanske mer framgångsrika experimenten att utföras av Ohlsson? Det som kan tas för mod och förakt för fara i hans senkomna utmaningar och uppgörelser inom hans egen värld ter sig ändå endast som en plötsligt påkommen leklystnad utan mer allvarligt syfte än att roa nya vänner och förarga gamla. Likväl är tonen förfärande och olycksbådande.

Allt ont förläggs utanför en själv, skriver Ohlsson insiktsfullt. Därför förläggs det onda slumpmässigt hos exempelvis dem vars namn han sett i den ”ambitiöst inslagna mappen från Kulturslussen”. I verkligheten innehöll mappen begripligt nog inte någon ”kreddig lista” ännu; upprop skickas inte ut med färdigtryckta underskrifter. Ohlsson kunde utifrån sakfrågan helt fritt ha tagit ställning liksom alla andra gjorde. I stället halkade han in på att göra upp med sin forna ”flumvänsteridentitet”.

Man förstår att det är dramatiskt för honom när han nu yrvaken och ovig försöker byta fot. Med lyftad bringa men föga övertygande påstår Ohlsson att tillhörigheten till vänsterrörelsen inte betyder något för honom längre. Men man tror honom när han vittnar om att den för honom varit begränsande, för det tycks sitta i än, med retorik och allt. Därför finner han vänsterspöken mitt på ljusa dan i det politiskt obundna Kulturslussen – allt ont förläggs utanför honom själv.

I ett öppet brev till Stockholms kommunfullmäktige i Expressen för en tid sedan hävdades det att Slussenfrågan har avancerat till att tangera frågan om vår demokrati. Ohlssons argumentation bekräftar med förfärande tydlighet det påståendet. Detta stadsplaneringsärende har till följd av ovarsam hantering till sist kommit att aktualisera frågan om hur man som medborgare och som strukturell makthavare, och naturligtvis också som skribent, förvaltar sitt engagemang, sin kunskap och sin röst.

I ett samhälle som bärs av strukturell makt har väljarna ansvar för sin möjlighet och skyldighet att delta och informera sig i gemensamma frågor. Så är spelreglerna vilka under stor möda har formulerats och prövats och justerats sedan rösträtten infördes.

Att endast ”gilla läget” när det bränner till är att frånsvära sig de demokratiska värden som generationer före oss har framburit och hållit i helgd. Ohlsson skriver ordagrant ”Jag testade att tänka: det kommer nog att ordna sig med Slussen. Det kommer att bli bra.” Ett sådant privat experiment utslungat i offentligheten är inte ens att bara gilla läget – det är att utöva underlåtenhetsmakt.

I DN samma dag som Ohlssons artikel kan man läsa en text av Václav Havel från 1998. Havels text börjar: ”Jag är fast övertygad om att världen i dag mer än någonsin behöver upplysta, tänkande politiker som är djärva och vidsynta nog att beakta sådant som ligger utanför deras omedelbara inflytande i tid och rum. Vi behöver politiker som kan och vill höja sig över sina egna maktintressen, eller sina partiers eller staters maktintressen, och handla i enlighet med mänsklighetens grundläggande intresse – alltså uppträda så som alla borde uppträda, även om de flesta inte gör det …”.

Det är i sin koncentrerade pregnans med all säkerhet en ständigt aktuell text av en man som aldrig förföll till att ”gilla läget”.

Dan Wolgers