ÅSIKT

Levande om äldrevården

Sara Beischer tajmar Caremaskandalen med en berättelse om vårdens hjältar

Sara Beischer debuterar med en roman om äldrevården.
Sara Beischer debuterar med en roman om äldrevården.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

”Det enda som krävs för det här jobbet är lite bondförnuft”, säger chefen på äldreboendet Liljebacken när hon anställer 19-åriga Moa.

Moa får en chock när hon inser vad de gamla måste ha hjälp med i sin långsamma väntan på döden. Hur jäktigt och stressigt det kan vara när flera larmar samtidigt, har ont eller dödsångest, bajs i håret, liggsår som ska smörjas. Tjuriga, skrikande gamlingar måste hissas upp med lift för att duschas. Dementa kan vara elaka och obscena, nypas hårt. Bara lukten är svår: rengöringsmedel och dagens lunchmat blandat med läckande kissblöjor, åldrande kroppar och Elnas Elizabeth Arden. Från rummen hör hon dem ofta översiggivet ropa: Mamma! Mamma hjälp!

Sara Beischers roman om Moa, som drömmer om att bli skådespelare, men som blir kvar på sitt ”skitjobb”, omvärderar det och mognar, är trots sitt tunga ämne smårolig, drastisk och empatisk. Väl tajmat med Caremadebatten lyckas Beischer levande och lättillgängligt gestalta vad det neutrala begreppet ”äldrevård” konkret och existentiellt innebär.

Men är det verkligen bara ”lite bondförnuft” som krävs för att ta hand om människor under deras allra sista, funktionsbristande tid i livet?

Det blir tydligt att det är så oändligt mycket mer: visdom, inlevelse, varsamhet, tålamod, noggrannhet, råstyrka. Mod att bryta vissa regler, för att följa andra, inre bud. Arbetsordningen på Liljebacken prioriterar den kroppsliga omsorgen. Till ”själavården” – lyssnande, svar, en stund vid sängen med ett fotoalbum, en rullstolsutflykt ut i friska luften – finns ingen schemalagd tid.

Det jag särskilt uppskattar med Beischers debutroman är att det unga naiva jaget blir vuxen. Inte genom att egoboostad sikta mot stjärnorna, inte genom att få flickhjärtat krossat, utan genom prövningar, kursändringar, anpassning till realiteter.

Moa förändras av sitt jobb på Liljebacken, inser så småningom dess värde, ser de gamlas behov, genomskådar den nersparade och personalbantade vårdens omänsklighet. Den hon beundrar mest är inte längre någon lysande skådespelerska utan kollegan Eva: moderlig, halvgammal, kakätande och trist, men alltid varlig och ömsint med de besvärligaste gamla. Eva köper ett mjukt nattlinne till en av dem på sin fritid, stannar på övertid ända tills någon annan somnat in, svabbar frivilligt golvet i personalrummet.

Evorna kanske blir vår räddning i förödelsens stund. Så länge de finns och orkar. Inte ens Moa tror att hon kan, eller ens vill, bli som Eva.

FAKTA

PROSA

» Jag ska egentligen inte jobba här

Sara Beischer

Ordfront

Pia Bergström